Göteborgsposten – 9 mars 1864, sida 2

Men återtagande detta ord: befaller, tillade hon omedelbart: — Då jag ber. — Mitt hjerta och min själ tillhöra er, sade Roger i med hänförelse. Hon räckte honom handen och yttrade med ett tillbedjansvärdt småleende: — Markisinnan Asburthon skall en dag tacka er för jer hängifvenhet min vän. Och nu då jag vet att ni älskar mig och att jag. kan räkna på er arm liksom på ert hjerta, skall jag vara modig och stark för att försvara vår lycka. Hon steg upp och gick långsamt mot dörren, då en hes röst i detsamma hördes ropa utanför: — För tusan, jag behöfver ej anmälas, min hedersvän! — Bolton! utropade Roger, i han störtade bort till dörren och drog ifrån regeln. — Bolton! utropade i sin ordning miss Ellen förskräckt, jag är förlorad om han råkar mig här. Roger gick och upplyfte ett dörrförhänge af siden samt öppnade en liten dörr som ledde till en elegant budoar. — Genom detta rum, sade han halfhögt, kan ni komma till trädgårdstrappan. Farväl, dyra Ellen, och tusen tacksägelser för denna timma af sällhet och hopp. (Forts.)