Göteborgsposten – 8 mars 1864, sida 1

AAAnnnnnnnnnnnn sig någon föreställning om dessa djurs fattningsförmåga och läraktighet. Kavallerihästen känner, som bekant, hela den långa raden af de mest olika trumpetsignaler lika så väl som ryttaren sjelf, den stannar, när det blåses halt, öfvergår från skridt till traf, från traf till galopp utan att behöfva någon påminnelse med sporrar eller tyglar; stupar ryttaren i striden och tappar stigbyglarne, stannar hästen en stund och väntar på honom, blir han liggande, böjer han sig ned och nosar på honum och ger sig sedan i väg till den trupp, som han tillhör, kilar sig in igen på sin plats i ledet och deltager derefter i de andras rörelser. Musiken utöfvar en förunderlig verkan på honomj; blås endast ett stycke och du skall se den mest utmattade, dödströtta häst resa sitt sjunkna hufvud, spetsa öronen, bli lifligare och raskare röra sig framåt. Under rasten eller vid en bivuak täster man särskilt uppmärksamheten vid en kavalleriafdelning utsträckt på marken; manskap och hästar sofvande om hvarandra, på afstånd liknande en hoprörd massa, omöjlig att utreda, hvilande vid sidan af, under och ofvanpå hvarandra, i det ryttaren begagnar sin häst till hufvudkudde eller kryper ihop under den för att skydda sig mot kölden, utan att det faller hästen in att förändra sin en gång intagna ställning. Är detta likväl någon gång händelsen, så sker det med varsam försigtighet, i det han med hufvud och ben först makar sig plats, söker att frigöra sig och derefter långsamt och försigtigt reser eller vänder sig, så att han icke kommer att trampa på de omkringliggande. Inträffar denna rast när marken är våt eller frusen, brukar ryttaren gerna att skjuta hästen åt sidan, sedan han legat en stund och intar hans plats, som då är varm och torr. Hvilket hängifvenhetsförhållande utvecklar icke detta tortsatta intima samlif mellan ryttaren och hans häst. Djuret törstår allt, språk och miner, det känner sin herres gång, hans röst, hans vanor, det vet att bland alla uppsöka honom ensam, en trofast, oegennyttig kamrat, som har det företrädet framtör många andra goda kamrater, att den aldrig tröttnar med hvad den har att utstå och lida. På tillbakatåget från Dannevirke, ett stycke ofvanför Isted, störtade en dragonhäst, ryttaren hjelpte honom upp, han gned sitt hufvud mot hans axel, suckade och pustade, men sjönk ned igen. Hans skor voro uppslitna, trängseln var stor och vägen betydligt glatt den natten, de som tågade förut gjorde den ännu mera hal för dem, som kommo efter. Emellertid lyckades det ryttaren att få honom upp på benen och det bar af ett stycke så bra som omständigheterna medgäfve. Nu gnäggade hästen. — Det är aftonvarden han läng tar efter, sade ryttaren, jag vet det nog, men aftonvardstiden är redan förbi, lilla Lotta! Du tår försöka att vänta till i morgon. Ett, tu, tre körde en vagn lastad med bröd förbi. Hästen gick fram och nosade på vagnen. Hvad den Lotta ändå är snäll och förståndig! sade ryttaren; nu vet hon ganska väl, att det icke vankas någon mat och då nöjer hon sig med att endast lukta på brödet. Straxt derpå körde en bagagevagn förbi. Hvad har du i din vagn? frågade Lottas egare. Hafre, svarade trainkusken. Kan du ge mig en näfve till en stackars sjuk häst? Tag du min gosse, sade kusken, det är betaldt och qvitterat. Ryttaren lät icke säga sig detta två gånger, utan tog i allsköns blygsamhet en liten trind påse, som låg öfverst och skyndade sig bort med sitt byte. Se så der ja, nu fingo vi ändå något till lifs, lilla Lotta! utbrast han triumferande, när det kommenderades halt, nu ska vi se efter hvad det månde vara. Han öppnade påsen. — Den var