Göteborgsposten – 8 mars 1864, sida 1

ua Ä — fram, Raps, och visa hvad dansken skall ha! Raps reste sig på bakbenen, gick några steg fram i denna ställning och låtsade som han smekade någon. Underkorporalen kastade en triumferande blick på kaptenen och fortfor: Hvad skola österrikarne ha? Raps lade sig ned på marken och sträckte alla fyra benen i vädret och tycktes vara stendöd. Åter en blick och en ny fråga: Hvad skola preussarne ha då? Raps reste på sig, visade tänderna och vände svansen till. Etter dessa prof på elevens skicklighet trädde läraren ett steg tillbaka och helsade. Raps stod åter på bakbenen och helsade på samma sätt. Sålunda aflägsnade de sig. Man kunde berätta tusende småhistorier om Raps, i hvilka han städse i lika hög grad lade i dagen sin dygd och älskvärdhet, men utrymmet är härtill för inskränkt. Han var med ötverallt, vid exercis och likparad, darrade aldrig i faran, dukade aldrig under för ansträngningar, hans hela lif var helgadt det regemente, som hade åtagit sig honom. Bar det af till en fäktning eller ut till förposterna marscherade han gerna vid sidan af första mannen på venstra flygeln, stilla och djupsinnig, alldeles som om han hade expeditionens mål sig väl bekant. Han kunde då möta sin allrakäraste väninna utan att så mycket som ens blinka åt henne, och om så skedde, var det med en min, som tycktes säga: ÅBer om förlåtelse, min nådiga! I dag ha vi annat att göra än att springa och svansa och kurtisera hvarandra! På tillbakatåget från Dannevirke hade Raps sprungit upp till en kusk som körde en tom brödvagn. När några at soldaterna vid regementet blefvo så öfveransträngda att de icke förmådde mera, kröpo de ned i brödvagnen, stufvade in sig i halmen och slogo igen locket. Allt detta tann Raps sig i; han mottog en hvar som kom med ett muntert gläfs och hviftningar på svansen, men vågade en annan soldat som icke hörde till regementet sig fram till vagnen, rusade han upp som en blixt och bröt ut i ett så ursinnigt skällande, att man snart fann för godt att lemna Raps kamrater i oqvald besittning af vagnen, En morgonstund tjenstgjorde Raps med sitt regemente på de yttersta förposterna på andra sidan om skogen framför skansarne. Det hade varit en bitande köld den natten, med omvexlande snö och regn. I morgongryningen började det att frysa på. Himlen var blygrå, de genomblötta soldaternas ansigten hade nästan samma färg. Straxt före aflösningstimman kom en preussisk kolonn fram bakom gärdesgårdarne nedanför förpostkedjan, gjorde halt och började att ge eld på de våra. Vi besvarade den och nu började en af dessa intetsägande fäktningar, för hvilka preussarne hysa så stor förkärlek. Efter en stunds förlopp skingrade sig både fienden och krutröken och de våra intogo sin förra plats. Några af oss hade stupat, bland dessa underkorporalen med de stora messingsringarne i öronen. Raps hade gått fram och tillbaka under striden, med svansen i vädret, fronten mot fienden och under ett oafbrutet och ilsket skall. Han avancerade och drog sig tillbaka med sin kedja. Nu låg han tystad i en snödrifva, några steg från korporalen, en stor blodpöl i snön tillkännagaf att han var träffad. Ryktet om hans död spridde sig snart under allmän sorg utefter hela kedjan. Då aflösningen kom, samlades man omkring den plats, der den trogne Raps dragit sin sista suck. Ja, der låg han utsträckt med stela lemmar, raka ben och tungan utom munnen. Dethvilade ännu ett särdeles bistert och hotande uttryck öfver hans rynkade anlete. Satans klok hund! sade en af regementet, han kunde aldrig förmå sig att bli