Göteborgsposten – 4 mars 1864, sida 3

att han var taktäckare, måste vi medgifva honom, att han sannolikt skulle komma att så lemna det yrket. Vi talade med honom om hans hustru och barn, och då runno tårarne utför hans kinder. De voro ej underrättade om, att han blifvit sårad, och vi tillbjödo oss att skrifva i hans ställe. Han mottog med tacksamhet tillbudet, men bad oss likväl icke skrifva direkte till hans hustru, utan till en af hans slägtingar och bedja denna säga hans hustru, hvad som händt honom, dock icke den fullständiga sanningen, tillade han. Han nändes icke för djupt såra den kära hustruns hjerta; slaget finge ej komma för plötsligt. I ett annat rum låg en soldat, som blifvit sårad vid Mysunde; en kula hade gått in i axeln på ena sidan och ut på den andra. Han låg och log, var glad då vi talade med honom. och hoppades snart bli helbregda, för att åter komma med ut. Det tanns krigarämne i den karlen! I allmänhet hör man af nästan alla icke klagan, utan tacksamhet till vår Herre, som varit så nådig och låtit dem slippa med hvad de fått. Från lasarettet gick jag till hotellet. Der ljöd pianomusik mig till mötes, och friska ungdomliga stämmor sjöngo: Sjung om studentens lyckliga dar. Det var några unga officerare, bland dem flera studenter, som här voro församlade. Några steg från sjukhuset, der krigets offer våndades på sjukbädden, sjöngo de muntra sånger, icke tänkande på krigets besvärligheter och faror, utan endast på dess glada sida, dess pligter och idrotter. Sådan bör stämningen vara; tillochmed invid lasarettet må tanken på detta ej störa kriget. Från Fredricia skrifver Fedrelandets korresp. under den 26 Febr.: Naturalia non sunt turpia — det är: provianteringen (naturalförplägningen) är icke så galen. Den idoga staden Fredricia har uppsagt oss tro och huldhet, hvad lissmedlen angår; det sista hotellet har inställt utdelningen af tillagade köttoch andra maträtter, nåja, derföre gå alla officerarne med dödstörakt på naturalsörplägningen. Man ser nästan icke till några innevånare i fästningen, en kökspiga är en rara avis, som icke kan fås för penningar, ergo måste vi sjelfva vara kökspigor. Och hvartör icke? Då man som vi är praktiskt folk, går det mycket lätt, att tillaga en välsmakande biff. Men — cCeest un Uebergang med vår kok-konst: våra uppassare stå omkring oss med öppna munnar, de äro våra lärjungar; då de lärt ut, skola de ombetros det vigtiga värfvet, under det vi sjeltva som nådiga herrar sträcka oss på — golfvet, ty vi lida en fullkomlig brist på möbler. Innevånarne, som varit nog naiva att tro, det fienden så der mir nichts dir nichts kan en vacker dag kila hit upp och genast börja ett bombardement, hafva ej ansett för rof, att undanrödja allt, och kommendantsembetet, som skyndat sig så förfärligt med att förklara fästningen i belägringstillstånd, har ej tänkt på att befalla dem lemna qvar åtminstone några sängar naturligtvis mot qvitto. Nej, kommendantsembetet har sagt till officeren: Ast du Guds son, så hjelp dig sjelf! I förrgår, då jag från förposttjenst kom in till staden, blef jag förargad otver att se, det jag icke längre hade samma snygga qvarter som förra gången, utan blifvit inqvarterad tilsammans med två andra officerare. Men då jag kom in 1 qvarteret och såg, att det förutom oss tre redan fanns sju, att vi således tio man högt skulle ligga i tvenne rum, i hvilka ej fanns så mycket som en spottback, blef jag vid ett alldeles förträffligt lynne, hvilket icke så mycket förorsakades af glädjen öfver, att i stort sällskap komma till att ligga på ett vackert måladt golf i ett rum med guldblommiga tapeter, utan af att se, att den frånvarande värden, som tillhör mosaiska trosbekännelsen och är mycket rik, i stället för det materiela goda, sängar, etterlemnat åt oss sin välsignelse i form af hebreiska tänkespräk, inlagda i bleckkapslar och tastspikade vid dörrkarmarne. Det är vackert alt se en man på ett så ädelt sätt minnas landets försvarare. En lycklig talare tackade äfven senare på aftonen, under det vi på österländskt sätt sutto nedhukade omkring ett mjölktat, hvilket gjorde tjenst som bål, våra känslor mot husets frånvarande egare. Jag vet icke, hvaraf det kommer sig, men det förehåller sig verkligen så: lifskraften pontenseras deraf, att man hvar dag går med lifvet i handen; det blaserade blåses bort i den friska luften och punschen rinner så läct genom strupen. Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar. Det är närmast derföre att man icke vet, huru länge man har lifvet, som man sträfvar efter att njuta det, icke tänker på Sibberns ord: Lifvet är en från en inre källa kommande och genom en inre drift sig framalstrande, producerande och genom en oupphörlig vexling af ämnen reproducerander 0.8. v. o. 8. v. utan heldre på att lifvet är en fläkt i säfven och derföre, medan man ännu kan, sjunger: Mir ist ganz kannibalisch