Göteborgsposten – 4 mars 1864, sida 1

— —— hcq. ä— ——— ör våra olika regeringars politik, och dessa oro sålunda städse i besittning af den kraft, ch den styrka, som ligger i en regerings nedvetenhet al att hon stödjer sig på en enig olkvilja. Ingen kan bestrida, att häri låg lemligheten af de svenska konungarnes makt, vilka vid så många olika tillfällen tvungos vt omtanke för egen säkerhet att inblanda sig i de allmänna europeiska angelägenheerna IIäri låg ätven rätta betydelsen af Sveriges gamla stormaktsanseende, ty landet var sjelf fattigt och föga befolkadt. För krig behöfvas folk och penningar; men Sverige hade ädla instinkter och huru dyra uppoffringarne än voro, gjordes de dock. Man kunde i andra länder ej förstå detta karga Sveriges handlingskraf, men man känner, som sagdt, nu hemligheten: den låg i regeringens och folkets enighet uti vigtiga, afgörande stunder. Ett sådant ögonblick är det närvarande. Behofvet af enighet mellan regering och folk gör sig mera än någonsin kännbart, ty Sverige måste kanske snart nog uppträda aktivt på den stora vapenarenan, och det vet sitt gamla hufvudvilkor för att kunna handla kraftigt: ett ärligt handligssätt af regeringen för erhållande af nationens understöd, och enighet mellan regering och folk, ty enighet gifver styrka. Det är nu några decennier sedan man i Danmark vaknade till tanke på, huru den danska nationaliteten höll på att förqväkvas af den påträngande tyska, och till besinning af att ett annat politiskt system måste inslås, än det hittills följda. Blicken riktades mot den skandinaviska halsön, som nu började hemta sig efter följderna at det stora napoleonska krigs-tidehvarfvet. Händerna utsträcktes på ömse sidor, och man hade återfunnit slägten, sina närmaste. Från skaldernas sånger spred sig tanken på Nordens enhet till det unga Sverige och har derifrån sedermera erötrat sig allt större plats hos folken. Irån en handling, som såg ut som en tanke, har den blifvit ett faktum, hvilket ej allenast ingått i de trenne skandinaviska folkens medvetande, utan äfven i det öfriga Europas föreställning. Regeringarne på ömse sidor om Sundet följde uppmärksamt idåens utveckling på verklighetens mark, och Sveriges-Norges konung kunde en gång säga: Nordens gräns är Eidern! utan att någon opposition mötte, men tvärtom allmänheten med bifall emottog detta uttalande. Det är en sanning, att, för hvarje gång som den skandinaviska enhetstanken antager en mera bestämd form och vill skaffa sig rum inom verkligheten, Tyskland äfven blir fientligare mot Danmark. Det liksom fruktar Skandinavien, och på goda skäl, emedan det skulle hämma dess utvidgningsplaner åt denna sida. Så var det 1848, så blef det 1864. Konung Oscars förklaring, att Nordens gräns är Eidern, var det första uttalandet af de skandinaviska rikenas solidaritet. Den hade också ej ringa del i Preussens uppträdande. Sedan dess har svenska regeringen ansett det sin pligt likmätigt, att låta denna solidaritetstanke fatta alltmera fotfäste inom den europeiska diplomatien och hos andra folk. En blick på hennes noter i den dansk-tyska tvistefrågan visar, att hon här adopterat ett system, för hvars utförande hon satte sitt moraliska anseende i pant. I en note till svensk-norske ministern i London, n. v. sjöministern, grefve v. Platen, skrifver vår utrikesminister grefve Manderström d. 29 mars bl. a.: -Med afseende a den svaghet, som alltid måste vidlåda en stat med ett relativt så inskränkt område som Danmark, vore det visserligen mest önskvär t, att Elben kunde definitift fastställas såsom dess gräns, och satt Holstein kunde upphöra att utgöra en del af Tyska