Göteborgsposten – 3 mars 1864, sida 1

—Fl— nea a Det förefaller mig nästan som en psykoogisk märkvärdighet att hr Blanche vid tre vå hvarandra följande riksdagar, icke blotlar eftersträfvat att blifva, utan äfven uthär lat att vara representant. I afseende på hr Blanche gäller föröfrigt samma omdöme, som ör så många andra folkombud, det nemligen utt resultatet af hans direkta verksamhet icke lar varit stort; hela hans skaplynne är oförenligt med vårt närvarande representativa senz;ångarelif och det var honom omöjligt att berakta alla dessa småfrågor, hvilka upptaga representationens mesta tid, såsom frågor vaf stor vigt, på hvilkas omständliga utredning så mycken tid och ett oräkneligt antal ord nödvändigt skola användas. Oriktigt vore dock den föreställningen att hr Blanche var obehöflig inom sitt stånd. Han egde der det inflytande som en frisinnad och rättskaffens man alltid utöfvar genom sin blotta närvaro, och han gaf alltid styrka åt den åsigt han hyllade, äfven om han icke för densamma uppträdde offentligen. Såsom talare i de frågor som lågo inom hr Blanches sfer stod han högst inom sitt stånd kanske inom hela representationen. Ingen förmådde såsom han anslå känslan, ingen kunde begagna ett bildrikare och mera praktfullt språk än han, och ingen kunde så som han med satirens gissel aga en motståndare då det var nödvändigt, och då han var i så dant lynne. Glanspunkten i hr Blanches offentliga verksamhet utgör dock hans varma intresse för skarpskytteväsendet. Ian är en af dess första och mest uppoffrande befordrare. Han. ser i denna institution icke blott en garanti för Sveriges framtida politiska sjelfständighet utan äfven en politisk och social uppfostringsanstalt. Vill ni lära känna hr Blanche såsom rivatman, så besök honom i hans tusculum. eller, mera stockholmskt uttryckt, på hans -malmgård: längt borta på Ladugårdslandet. Hans boning, belägen i en stor och vacker fruktträdgård, om sommaren rik på blommor och svalka, är en liten täck villa i egendomlig stil. Ni vandrar der på klassisk jord: den store Polhem har egt denna malmgård, den stolta Polhems-eken finnes der, ännu stark och frodig, och kan trotsa stormarne och gifva skydd åt sängsoglarne ännu i flera sekler. I villans undra våning har hr Blanche sina arbetsrum; i den öfra våningen en större salong och några smårum, alla inredda med elegans och komfort. Utsigten åt den vidsträckta Djurgården är i hög grad behaglig. Hufvudstadens buller och äflan tränger ej dit, man får andas frisk landtluft, så vida ej vinden blåser från stadssidan. I nedra våningen står ett piano, i den öfra en dyrbar flygel, begge ypperliga instrumenter, ty Blanche är en stor vän af musik och kan ännu någon gång förmås att sätta sig till pianot, och är han riktigt glad så sjunger han sina egna kompositioner, fastän han numera egentligen icke har röst. Men vill ni träffa hr Blanche ensam, så skall ni icke besöka honom för sent på förmiddagen. Är morgonen vacker så träffar ni honom kanske i trädgården, annars sittande derinne arbetande i ett litet kabinett. Då skrifver han med den fina piktyren och alltid på det finaste postpapper som kan erhållas ; då producerar han ostörd dessa mästerliga skizzer som förskaffat Illustrerad Tidning så stor afsättning. Man inträder — och mötes icke af en trumpen och missnöjd blick från den i sitt arbete störde, utan med det hjertligaste: Välkommen! Det var då riktigt hederligt af er att ni ville besöka mig här i ensligheten. Sitt ner, tag en cigarr, så ska vi språka.