Göteborgsposten – 3 mars 1864, sida 1

— ————— ——— nog — med så ord sagdt: han ville både i ord och i handling blifva ven folkets man. Det är ursäktligt om han — i likhet med så många andra — hoppades kunna uträtta ganska mycket. Lemnande bakom sig de Ålyckiga fälten på hvilka han andats så fritt, steg han otörfärad och med högburet hurvud in i den representativa trampqvarnen. IIan inträdde i den hetsiga tröghetens bygd, men uppdagade snart att han befann sig midt ien institution på en gång splittrad af hätsk po litik och genomträngd af arrogant snobbighet. Under den första riksdagens gradpassering gick det temligen för sig, att med något så när pietet pligtskyldigast afhöra de ändlösa talen de rebus variis. Förmodligen hoppades han, liksom alla nykomlingar, att det längre fram skulle bli bättre, att den braskande talträngdheten skulle gifva med sig, och att, då de stora samhällsfrågorna förekommo, skulle Åupplysningens och den sanna frihetens förposter — i borgarståndet åtminstone — stå som en man. Men — hr Blanche var icke den förste och blir ganska säkert icke heller den siste, som blet gäckad i sina förhoppningar. Han erfor ganska snart att samma personer som i småfrågor äflades att framställa sig såsom ytterst frimodiga, deremot i större frågor, när sjelfständigheten togs i anspråk, befunnos mycket tveksamma, och visade stor benägenhet för konsiderationssystemets svänggunga. Genom dylika iakttagelser var det naturligt att en så frimodig och oförfärad man som hr B. är, skulle finna sig betryckt; hans vackra illusioner bortdunstade derföre småningom och hans föreställning att det tredje ståndet utgjordes af idel Catoner och Socrater led svårt afbräck. Men också — hvarföre hysa så ötverspända förhoppningar: Jo, derföre att hr Blanche är både skald och ideolog, och begge delarne ojemförligt mera än menniskokännare. Han är alls icke politiker, och saknar helt och hållet anlag för intrigen. För öfrigt är det ett konstateradt faktum att rika skaldenaturer sällan bli husvarma här på jorden, och bestämdt aldrig hemmastadda bland Sveriges rikes högloflige ständer. Må man derföre icke undra på om hr Blanche ibland dem ständigt kände sig som ett hittebarn, om stugan snart blef honom för trång och atmosferen allt för tryckande. Visserligen uppträdde äfven han stundom såsom talare i de frågor hvilka lågo honom varmt på hjertat. Hans yttranden voro då mästerstycken af kraft och inspiration, rika på snilleblixtrar, stundom ock på verklig humor. När han uppropades för att tala, upphörde allt sorl i salen och talmannen behöfde icke då med klubban framkalla tystnad; åhörarne på läktaren hade dock ofta svårt att tillbakahålla sina bravorop. Nen af de prosaiska borgarne, hvars antal naturligtvis icke är ringa, senterades Blanches yttranden föga — genren var för dem främmande och de erkände på sin höjd att han talade tusan så bra. Ju mera det långsläpiga representantkallet förlorade nyhetens behag, desto mera tillbakadragen blef hr Blanche i borgarståndet, synbarligen utpinad af de tröttande debatterna, det ständiga idislandet at samma fraser, och det idkeliga kappkörandet från och till fåfängans stora marknad. Och mången gång då han satt i sin bänk försjunken i inre åskådning — kanske drömmande om huru en verklig tolkrepresentation borde vara konstruerad — spratt han plötsligen till då någon ny talare uppropades, som anspråksfullt upprepade samma argumenter som förut begagnats; han såg sig häpen omkring, och man läste tydligt den frågan i hans blickar: hvartill gagnar det väl, att jag sitter här?