Göteborgsposten – 3 mars 1864, sida 1

—— nne Se — — tora välgörenhet. Också bebösdes biott att några af hans intimare vånner anmälte honom såsom kandidat, för att valet till folkombud genast skulle tillfalla honom. Emellertid förekom det mången nära nog förklarligt att hr Blanche eftersträfvade det så ytterst prosaiska, så genomgående tråkiga och med hans skaplynne så föga öfverensstämmande riksdagsmannakallet. Högt uppburen såsom en af våra snillrikaste författare, eftersökt i sällskapslitvet, varmt tillgifven de sköna konsterna, och i en lycklig, ekonomiskt oberoende ställning, — hvad gjordes honom väl mera behof? Det är dock en gammal, städse återkommande erfarenhet, att representantkallet — särdeles då det ses i perspektiv — eger en förunderlig dragningskraft, är på en gång i hög grad inbjudande och fängslande. Huru annars förklara att detta värt ifrigt estersträfvas af så många med de mest skiljaktiga ådigter, skaplynne och lefnadsvanor? Huru annars förklara att män, som kunna framlefva sina dagar i lugn och fred, med så stor begärlighet eftersträfva en verksamhet, rik på besvär, arbete och — otack? Troligen hoppas dock hvar och en att i sin män kunna verka något till säderneslandets bästa; åtskilliga anse sig skola uträtta ganska mycket, och alla torde vara fast öfvertygade att kunna åstadkomma ojemförligt mera, än alla sina respektive medtäflare. Och, uppriktigt sagdt, det är onekligen väl, att sådana konjekturer äro rådande; ty äfven inom det representativa området är konkurrensen en ganska vigtig faktor. Men af lika stor vigt är det äfven att de respektive valmännen ega förmåga att klart inse, det på dem hvilar i första rummet ansvaret för ett felaktigt, och hedern af ett lyekadt val. Inses icke detta af valmännen, så kan lätt hända att högsta medborgerliga förtroendet, i stället för att tilldelas sjelfständiga, upplysta och redbara män, faller i händerna på politiska väderhanar, eller hvad värre är, på lycksökare, som eftersträfva detta förtroende allenast för att tillfredsställa sin fåfänga eller befrämja sina egoistiska intressen, dervid ställande det allmänna bästa i ett aflägset rum. Äfven om hr Blanche inom representationen hade egt några motståndare, hvilket dock icke var fallet, emedan han ej gjorde anspråk på att utföra någon större politisk roll eller törskafta sig något större personligt inflytande, är jag fullt förvissad, att ingen kan eller skall beskylla honom för att hafva egt några egoistiska intressen, ty dertill är hans karakter allt för ren och upphöjd. Emellertid mottog han representantkallet med stort nöje, ja med en ungdomlig hänförelse. Befattningen var också ny för honom, och der: låg måhända det mest inbjudande just för honom, som redan i andra riktningar till ötvermättnad vunnit utmärkelse. Sannolikt ville han äfven genom sitt val öppna vägen för Jandra personer, som endast voro litteratörer, gent emot hela skaran af dessa krassa förståndsmenniskor, utrustade med entusiasm lika Istor som ett senapskorn. Han ville — så föreställer jag mig åtminstone — äfven i vår representation införa snille och smak, vid sidan af den torra prosan. Han ville bereda plats åt intelligensen åtminstone vid sidan at de djupa författningsinsigterna och det anspråkssulla kasusknäckeriet. : Om representantkallets besvärligheter egde han knappast någon föreställning. Han ville bli, och han trodde sig verkligen kunna bli en både nyttig och verksam arbetare i den politiska vingården. Företrädesvis ville han bli målsman för de samhällsklasser om hvilka man så gerna talar, men för hvilkas andliga och sociala förkofran man icke kan verka