Göteborgsposten – 2 mars 1864, sida 1

— Nej, svarade Cynthia, — Det är vår dödligaste fiende. Det är miss Ellen, sir Robert Waldens skyddsling, det är Topzy, Nathaniels, mårdmannens dotter. Cynthia utstötte ett skri. — Förstår du nu? yttrade Jean de France. Den stackars modren böjde hufvudet och teg. : — kmellertid, fortfor Jenn, skall du, om du ock är sberöfvad din sons smekningar, kunna njuta af hans triumfer, ty det är icke nog för mig att han är ädel, att han är pär af England. Jag vill dertill att han skall bli älekal; jag vill ge honom till maka Englands rikaste arftagerska. Exalterad af Joan de Frances ord erfor zigenardrotti ningen en rörelse af högmod. I — Jag skall göra allt hvad du vill, Jean, yttrade hon sbeslutsantBör jag lemna England och gå i landsflykt? Jag är färdig att offra mitt lif för min sons ära och lycka. i Hon knäpvte ihop händerna, då hon yttrade dessa ord och nästan knäböjde för denne man, som ledde henne med sin jernvilja. — Nej, svarade Jean de France, jag vill intet af allt detta. Hvad jag fordrar, är blott att du ej, som du gjort, sutsätter dig för att förråda dig och störta din son. Du I måste svära mig, att om en dag man skulle vilja tvinga dig att erkänna Roger Asburthon, du då skall ha mod att svara: Nej! — Jag skall göra det, svarade Cynthia med fast P2