Göteborgsposten – 1 mars 1864, sida 1

te förmodligen alltid var tallet, då de krig örande tala samma språk och ännu mera då eras linier sträcka sig öfver en så ofantlig audvidd. Men man känner i Richmond och roligen äfven i Washington, att närvaron af pioner betyder osantligt söga. De konfedereade behöfva icke mycket fästa sig vid att eras angelägenheter bli bekanta utom Richnond, ty på det hela taget och i betraktande t det betryck samt den trötthet som alstrats i kriget, tror jag ej att historien kan uppisa exempel på en så harmonisk och homogen ration som de konfedererade. På samma sätt ch till större delen till följe at okunnighet m Söderns ställning har krigsfebern i Norlen elter general Lees reträtt från Pennsylvanien och Vicksburgs fall bortsopat all opposition. Det skall minst behöfvas tolf månader ar gäckade förhoppningar innan Norden går in på att tömma den bittra kalken och afstå från kriget. Att denna kalk skall bli tömd, om icke inom de nästa tolf månaderna, så åtminstone inom de nästa tolf åren, är i min tankel. ett lika obevekligt faktum, ett matematiskt bevis och kan lika litet som planeternas lopp afvändas af nordstaterna. Man erfar en besynnerlig känsla af, man vet icke hvad, då man som jag, efter att ha tillbragt sexton månader i och omkring Richmond, vaknar upp och befinner sig i Washington. I Richmond har åskådaren månad efter månad blifvit van vid kriget vid sin stig, bredvid sin bädd, vid hvarje måltid, under hvarje tak. Kriget inandas med hvarje andedrag, flägtas med hvarje vind, höres i hvarje ljud, är synligt vid hvarje steg. För det bildade sällskapslifvets njutningar har man der hvarken tid eller tillgångar nog; man må tillägga att de skulle vara oförenliga med det sublima allvar i lynnet, som både man och qvinna visa. Skilatvakter på hvarje gata undersöka de passerandes identitet och undersöka hans rätt att vara frånvarande från armåen. Då dagen bryter in, uppväckes man af enformiga körer från tusentals negrer, hvilka äro sys selsatta med att komplettera försvarsverken kring Richmond och med glädje vandra till sitt arbete, hvilket redan för länge sedan antagit sådana proportioner att de kunna trotsa ett anfall af 200,000 man. Detta är ingen tom uppgift af mig sjelt, utan hemtad från de äldsta, skickligaste och minst skrytsamme af sydstaternas officerare. Kanoner synas öfverallt på gatorna; de välkända bleka, magra gray-back-trupperna med samma stolt trotsiga utseende af utpräglad individualitet marschera alltjemt genom staden med samma vilda, missljudande rop. De bekanta sydstatsmelodierna Dixie och The Mocking Bird!safskyvärdt exeqverade af några så klarinet. ster, en kornett och en trumma, kontrastera på ett märkvärdigt sätt med prestationerna af de störträtliga musikkårerna i Washington, hvilka med mästerskap återgifva Sommarens sista Iros eller en at Mendelssohns syperba marsscher. Och likväl är det en verre, ett lit och en djerthet i secessionisternas Dixie och i mussikanternas utseende, som man förgäfves sökor hos musikkårerna i Washington eller hos de brokiga med guldtränsar prydda trupperna som tölja efter dem. 2— — — — — — — —— — — — mA L— JA Men andra tecken till krig har Washington icke att visa. Ölverflödet på pappersmynt — dessa greenbacks, hvilka enligt Sewards påstående äro bevis på en mäktig nations öf I verflödande rikedom — bevisas mycket tyd ligt af de förökade menniskokropparne på ga torna och at den min af penningelystnad som ;I hvarje ansigte bär. Men kanhända gitves det ilintet sorgligare tecken på dessa tider, son bragt rikedom åt alla och moralisk eftertankz låt ingen än talrikheten och djerfheten af de 2:: OOIBA:n m E