Göteborgsposten – 29 februari 1864, sida 1

ltid var något att skjuta på Lyckligtvis inde vårt artilleri terrängen förträffligt och är dimman då och då skingrade sig, visade et sig huru väl våra skott hade varit riktae. För öfrigt var det, som sagdt, icke blott rtilleri, som vi hade för oss; emellanåt fingo i stormkolonner af fottolk på omkring 200 tegs afstånd inpå oss, men antingen det nu arit deras afsigt att storma eller ej, vände e alltid om, när de hade skickat oss ett hael af spetskulor och fått en svärm kartescher ill svar. I anseende till dimman voro vi icke stånd att tydligt urskilja den verkan våra kott här gjorde, men en sårad tillfångatagen örsäkrade sedermera, att den hade varit förärlig och att enstaka kartescher hade plöjt mn bred fåra i de täta lederna. Tyskarne deremot sigtade oftast för högt, största delen at deras granater gick öfver skansarne ner i Mysunde by, som under tiden antändes och nedbrann. Äfven vår reserv, som utgjordes al de kompanier af 18:de regementet, hvilket icke gjorde tjenst i skansarne, fick sin beskärda del af de för högt riktade skotten i misshugg och visade, genom att lugnt bibehålla denna kritiska ställning, ett lika så vackert prof på mod och disciplin, som om de hade varit direkt i elden. Då allt var väl i gång hos oss — vi lågo i skansen B. till venster — gjorde chefen för artilleriet, kapten Hertel, en ytterst vågad spatsertur genom det kulregn, som beströk den obetäckta terrängen mellan oss och skansen till höger, för att se huru der etod till. Kapt. Schow vid 18:de infanteriregementet hade öfvertagit befälet och hade redan blifvit dekorerad med ett skott genom tschakåen, och kanonerna och handgevären smattrade lika muntert mot fienden som hos oss. Då chefen såg, att äfven här allt var i full gång, anträdde han för andra gången den farliga promenaden och kom till vår stora glädje oskadad tillbaka. Emellertid hade preussarne låtit en betydlig infanteristyrka, skyddad af ett af de — obegripligt nog — icke nedrifna stängslen smyga sig in till skansen på omkring 150 stegs afstånd. Härifrån plockade deras skarpskyttar bort våra artillerister och isynnerhet var den närmaste kanonens servis gifven till pris åt deras kulor. Så snart artilleristen n:o 1 steg fram för att rikta kanonen, fick han en I kula genom hufvudet; den nästa i ordningen trädde fram, begynte att taga sigte och tumlade sårad tillbaka. Nu hade ingen lust att vli den tredje. Då framträdde den aldrig modsälde löjtn. Kublien och uppmuntrade manskapet först med ord och sedan med handling. Det sista blef dock tyvärr föga uppmuntrande. I samma ögonblick han trädde I fram till sigtet, träffades han i pannan af den -I mördande kulan. Då sökte artilleristerna betäckning bakom bröstvärnet och kanonen teg. 3 Det som passerat anmäldes för chefen. Ögona blickligen ilade kapt. Hertel bort till den sarelliga platsen, kallade ihop manskapet och fick Idet äanu en gång alt placera sig omkring tkanonen, men ingen ville vara n:o 1. Välar aldå, sade han, så skall jag rikta kanonen! Han tog sigte och i detsamma small ett skot elbakom stängslet och der låg ett nytt lik bak alom kanonen, det var n:o 3 af manskapet alhvilken i samma ögonblick som preussarer r gaf eld, hade böjt sig ned och sålunda kom nmit emellan den alltför väl riktade kulan oci t dess mål. Kort derpå rusade preussarne bor 1från sitt gömställe. Så der ja, gossar! Ge den tt nu ett par kartescher på vägen! ropade kap et tenen och aldrig någonsin har jag sett en ka ati non bli skött med sådan hurtighet som den lelna, hvilken man förut tvekat att närma sig i Striden, som hade pågått med oförminska et! hättighet, var nu till ända. Fienden begärd EEE RESAS AR EV