Göteborgsposten – 29 februari 1864, sida 1

———— —— — n tid så berömda Erstärmung der Duppeler all chanzen från förra kriget. ) kä Till oss kom underrättelsen i all blyg-nå unhet som en rapport om er större rekogde oscering från fiendens sida, i hvilken de våra de ade stått sig tappert, men förlorat några of-ar cerare och omkring 100 man och hvarigenom vi åra motståndare, blott hade vunnit den förde-at sn att få se våra batterier, lukta vårt krutiv: ch smaka våra kulor. Det var något annatide n hvad de tyska tidningarne relaterade, men g. ör att ytterligare underlätta jemförelsen mel-ti an deras och de danska referenternas pålit-Ni ighet skall jag nu meddela en beskritning på slären. hvilken jag erhållit af ett ögonvittne, ill hvars trovärdighet jag är berättigad att iysa den största tillit. på andra sidan Slien vid brohufvudet hade vi två större tillslutna skansar med inalles 14 kanoner, och tre skansar, hvilka hufsakligen voro bestämda för infanteri, men dock voro bestyckade med några kanoner. På den nordliga sidan af Slien lågo vidare två skansar med 4 kanoner och dessutom assisterade 2 fältkanoner af 10:de batteriet. Det var vår artilleristyrka. Ställningen var, enligt i betästningskonsten kunniga personers försäkran, mycket god, men hade det felet att backarne utanför dominerade en betydlig terräng och enär det aldrig har varit vår skötesynd att i fredstid, äfven om det varit all möjlig utsigt till krig, förhasta oss med fullbordandet af våra försvarsverk, var det naturligtvis mycket, som kunde och borde ha varit gjordt till deras betryggande, men som blitvit uppskjutet till en lägligare tid. Kommunikationen mellan fästningsverken var icke skyddad, flera farliga inhägnader inom kanonernas område icke upprifna. Stämningen var emellertid förträfflig, vi hade fullkomlig tillit till ställningens hållbarhet, till våra officerare och till oss sjelfva, vi hade hågkomsten af den sista striden vid Mysunde i friskt minne. Mod hade vi i öfverflöd, mat fingo vi litet emellan. Den 1 Februari fingo vi underrättelse om att vi kunde vänta oss ett anfall och två bataljoner af 18:de och 3:dje regementena blefvo i anledning deraf förlagda i ställningen. Den 2:de på f. m. kl. 10 började träffningen I dermed, att preussarne kastade en mycket stark kedja mot våra förposter (18:de regementet), hvilka blefvo nödsakade att draga sig tillbaka till löpgralvarne mellan batterierna och på begge sidorna af desamma. Här lågo de en timmas tid och vexlade skott med preussarne, utan att någon at parterna ryckte fram eller tillbaka. Då beordrades kapten Ahrendtz med en bataljon at 3:dje regementet ut för att kasta fienden tillbaka, hvilket äfven lyckades efter en kort strid; men under tiden hade preussarne på terrängen bakom backarne, som lågo knappt 600 steg från batterierna, samlat en väldig mängd både artilleri och infanteri, som Ino på en gång bröt fram och kastade 3:dje Treg:tet tillbaka. Huru stor den öfvermakt var, som då ryckte fram mot oss, är omöjligt att nöjaktigt kunna uppgifva, ty just i samma ögonblick lade sig en tät dimma ötver valplatsen, men att ett orimligt antal kanoner hade kört upp emot oss, märkte vi snart af de täta a knallarne och den massa projektiler af allc . slag, som från alla sidor störtade ner öfver Äsoss; det var bokstafligen en hagelskur afjerr dloch bly, kulor, spetsprojektiler och granate t-l at diverse slag, och tyskarne hade under den ri na strid den stora fördelen att de icke så lät n kunde taga miste på våra skansar, under de att vi icke kunde rätta våra skott efter anna 8 jr än blixtarne från kanonelden som skimrad va fram ur dimman, men dessa blixtar följde vå sjelfva verket så tätt på hvarandra, att de