Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 3

4489 Uv 111191 111919 UTV ÖHRVIIVI)n I717001-444 1 målaremästaren O. E. Ohlsson och hosfslagaremästaren C. V. Ekström. Ä Danmark. Den franska tidningen Patrie innehåller följande uppsats, å hvilken vi skulle vilja särskilt fästa läsarens uppmärksamhet: Det krig, för hvilket Danmark nu utgör skådeplatsen, skall utgöra en at de bedröfligaste episoderna i detta århundrades historia. Det är omöjligt att ännu veta, hvilka de materiela följderna deraf skola bli, ty stridslyckan har plötsliga och oväntade omkastningar; men det är lätt, att redan nu beräkna de moraliska verkningarne. Danmark skall kunna lida i sina intressen och sina rättigheter, men det har intet att frukta af historiens dom. Dess ställning är klar, dess handlingssätt tydligt uttaladt: det strider för sin ära och för hemmets härd. Man kan önska det ett bättre öde, men icke en bättre sak. Hvilkendera af de andra regeringar, som äro inblandade i denna tvist, skall utgå derur med vissheten om att hafva ökat sitt anseende och sitt inflytande och ha höjt sig inom den allmänna meningen? Hr v. Bismarck har i det ultimatum, som han tillställt Köpenhamn, förklarat, att Preussen skulle bemäktiga sig Slesvig för att tvinga Danmark verkställa vilkoren i 1852 års fördrag. Samma hr v. Bismarck har, då han af de preussiska kamrarne begärde nödiga penningar för Slesvigs besättande, förklarat dem, att regeringens mål är, att lösgöra Preussen från 1852 års fördrag, såsom varande skadligt för Tysklands intressen. På detta sätt vill Preussen å ena sidan framtvinga iakttagandet af ett fördrag, som det å andra sidan lofvar att bryta. Hvad förtroende kunna folken och kabinetten sätta till en regering, hvars politiks dubbelhet med denna oblyghet blottas? Den ofantliga disproportionen mellan armestyrkorna har gifvit de allierade tilltälle att på några dagar tillbakaslå den danska armeen; och denna kampanj af en vecka har inspirerat den preussiska prinsen att, till ära för Ziethens husarer och Brandenburgs uhlaner, utfärda en proklamation af det mest muntrande innehåll. Antagom att denne nye Alexander fullbordar sitt verk, att hela Slesvig blir occuperadt, att Danmark, nedtryckt af öfvermakten och öfvergifvet af sina bundsförvandter, gifver sig på nåd och onåd och ätertager grundlagen af d. 18 november, — hvad skola de båda tyska stormakterna då göra? Skola de afkasta masken och skola de högt erkänna de hemliga planer, hvilka de nu frånsäga sig? Skola de plundra Danmark, för att ansluta Slesvig till Tyskland, såsom National-Verein begär och hr v. Bismarck tyckts lofva de preussiska kamrarne? Den allmänna meningen skall då utropa, att i historiens tideböcker tvenne regeringar aldrig djerfvare brutit mot de förbindelser, som de högtidligt ingått gentemot Europa; att furstar och ministrar aldrig med mindre blygsel förnekat sina ord och löften, och att man aldrig sett ett sådant missbruk af styrkan paradt med en sådan trolöshet. Om de båda tyska regermgarne, ryggande tillbaka inför denna usurpation och för de följder, som den måste medföra, besluta sig fför att släppa sitt rof och utrymma Slesvig, hvilket giltigt och värdigt skäl skola de då till sitt rättfärdigande framdraga, derföre att de förkastat det erbjudande, som gjorts dem, innan de gingo öfver Eidern? Man har erpjudit dem garantien af fyra regeringarl)), hvilka förbundo sig att utverka novemberförfattningens återtagande, och hvilket råd Danmark icke skulle kunnat afvisa, utan att begå ett sjelsmord. Preussen och Österrike skulle då utan blodsutgjutelse kunnat ernå det resultat, som de förklara sig fullfölja och för hvilket de redan låtit döda 8 å 10,000 (tappra män. Tjenar det till något att lefva midti det nittonde seklet och bör man vara sså stolt öfver vår civilisation, våra milda seder och vår aktning för Guds verk, då tvenne sstormakters regeringar icke tveka om att midt i vintern föröda ett land och uppoffra 10,000 menniskolif för en etikettsfräga? År icke detta en lek med menniskolif? Har man icke rättighet att säga, aw man, alltsedan medelsidens mörkaste dagar, icke sett så mycket sblod rinna för en lumpen sak och regeringar sså lättsinnigt åtaga sig ansvaret för ett så sonödigt slagtande. IIar England i denna sak spelat en hesderligare roll, än Österrike och Preussen? Huru kommer det sig, att en man, hvilken är