Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 3

icke England sagt, att det ej hade till Italiens försogande hvarken en man eller en shilling? Men vägrade det att bistå Italien i ett lojalt och ärligt krig, fördt af en regelbunden regering, understödde det deremot Garibaldis expeditioner. Har ej England sagt Polen, att det icke kunde erbjuda det annat än lord Russells radomontader och sina meetings deklamationer och att ingen aktiv handling skulle följa på denna flod af depescher och ord? UHvarföre skulle de förhoppningar vara bättre grundade, som det ingifvit Danmark? Huru har man i Köpenhamn hunnat hängifva sig åt den illusionen att tro, att den engelske skattkammarlorden icke skulle, då handlingens stund slagit, lägga i sina vågskålar: å ena sidan de löften, som borde uppfyllas, en allierad, som borde försvaras, det nationela inflytande, som borde upprätthållas, och å den andra krigsutgifterna och de många calicotvarorna i magasinerna? Var det icke tydligt, att Danmarks öfvergifvande skulle beslutas framför en ofantlig massa pund, shillings och pence? Se vi icke i just detta ögonblick vid blotta tanken på att engelska kabinettet skulle kunna tveka, borgmästaren och 3,000 notabla i Manchester samlas, för att högtidligen förklara, att den minister, som läte en patron brinna af för Danmarks skull, vore förtjent af anklagelse? England skall äfven detta år bibehålla jemnvigten i sin budget; men hvad blir följden? Danmark förbannar det och Tyskland kränker det. Hvilket underligt skådespel, att se en sachsisk minister hundsfottera chefen för the Foreign Office, och Baden, HessenHomburg och Lippe-Detmold med någon otålighet förklara, att det är på tiden, att Storbritannien slutar med sitt buller och bång! Ar det möjligt, att tänka sig ett mera föraktfullt språk, än wienertidningen Presses som säger England, att dess förbund med Frankrike utgjorde dess enda styrka; att det, beröfvadt denna allians, icke mera kan handla på kontinenten, och att det slutligen skall, om det framhärdar i att från sig aflägsna de båda tyska stormakternas vänskap, derigenom att det icke kan böja sig under deras oemotständliga ökvervigt, hafva absolut intet att säga i Europas angelägenheter. Man måste, då man läser dylika artiklar, tråga sig sjelt, om det kan vara frågan om en Pitts, Castlereaghs och Liverpools fosterland. England skall få se, hvad det kostar att spara, äfven på bekostnad af sin heder. Således, tvenne resultater framgå redan nu af kriget i Slesvig: Omöjligheten för de båda tyska stormakterna, . att längre kunna påstå sig representera aktningen för förvärfvade rättigheter, ordningens, fredens och de konservativa intressena; Slutet på Englands inflytande å kongressen. Detta är dock tvenne olyckor, öfver hvilka man kan trösta sig. I samma tidning göres äfven följande befogade anmärkning, hvilken derjemte visar att man i Frankrike ser den danska saken i dess rätta ljus: Marskalk Wrangel förklarar i en proklamation, som han nyss utgifvit, att det tyska språket skall vara det officiela språket i Slesvig. Man skulle kunna deraf draga den slutsatsen, att tyskarne haft rätt i sitt påstående om, att det tyska språket i hertigdömet blifvit undertryckt under den danska regeringen. Ingenting skulle kunna vara mindre oriktigt Hertigdömet Slesvig var deladt i trenne zoner, alltefter befolkningens nationalitet. I de norra distrikten, der innevånarne endast tala danska, var det officiela språket (i afseende på lagskipning, kyrka och skola) naturligtvis danskan. Uti de blandade distrikten i mellersta delen af landet var det officiela språket ad libitum tyska eller danska. I södra delen slutligen der flertalet talar tyska, var det officiela språ ket uteslutande tyskan, äfven för innevånarne at danskt ursprung, hvilka finnas på vissö ställen spridda bland tyskarne 8 2