Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 1

— Det är ni som skrifvit den biljett jag läste i dag på morgonen? — Ja, å era vänners vägnar. Men nu är ej tid till frågor, hrr markis, faran som hotar er går fortare än visaren på detta ur. Roger skyndade fram till skåpet, hvarom vi förut talat, och tog kasken och dragonkappan. Osmany räckte honom geväret, sedan han försäkrat sig om att fängkrutet var i godt skick. Roger tog två steg mot dörren men betänkte sig genast och närmade sig hastigt sin säng samt utsträckte handen mot ett jernskrin som stod vid hufvudgärden. Det var i detta skrin han inneslöt nyckeln till jernporten. Osmany hejdade honom och öppnade sjelf skrinet samt tog nyckeln och stoppade den i sin gördel. Denna rörelse hado varit så snabb att den unge kommendanten hvarken kunnat förutse eller förekomma den. Skrinet, hvars lock sattes i rörelse genom en hemlig mekanism, hade öppnats liksom af trolleri under indierns fingrar. — Nej, det är omöjligt, utropade Roger, jag kan icke iemna er donna nyckel, för hvilken jag ansvarar med mitt lif, min heder! Ni kan icke vilja begära att jag förråder mina soldater! Osmany böjde långsamt knä. — Jag bönfaller derom, sade han med dallrande röst, i er konungs namn, vid den ärorika flagg som svajar på fästet, vid det ädla blod som snart skall flyta i strömmar, ifall misstroendet får insteg i er själ!