Göteborgsposten – 23 februari 1864, sida 1

hären. Men alla hjeltedater voro fruktlösa, ty rregnet faller lika på den rättfärdige och den orättfärdige, ingen moralisk öfverlägsenhet motväger bajonetterna, och — England synes icke ens fatta storheten af de ansträngningar, som tappra män förmåtts att göra genom hoppet om britiskt understöd. Uppblåsta öfver sin seger ha tyskarne, för att visa sin vördnad för 1852 års fördrag redan suspenderat danska regeringen i Slesvig och ha, för att visa sin respekt för rättvisa och nationalitet, befallt att danskar såväl som tyskar derstädes skola begagna tyska språket. Folket norr om Flensborg är ännu färdigt att dö för sitt land, men folket söder om denna punkt har tillåtelse alt tala sör hela landet och att proklamera prins Fredrik såsom regent både öfver den villiga och ovilliga befolkningen. Alla danskar som kunna nås af dessa ungrare, kroater, slavoner, italienare och österrikare, hvilka tillsunmans utgöra hvad hofvet i Wien kallar en arme, fördrifvas; tyskar, som anse politisk frihet värd lika mycket som nationalitet, tvingas att följa dem, och hundradetals stillsamma familjer, som gjort sig skyldiga till trohet mot ett engelskt fördrag, vandra i detta bittra väder norrut, utan hem, tak eller mål, förbannande, frukta vi, de sympatier som förmådde dem att tro det England, fastän icke bundet af ett lagligt kontrakt, ändå med säkerhet skulle hjelpa fria män emot våld och orätt. Danskarne tros ännu med det skandiska blodets ihärdighet fortfara med striden samt oroa invasionstrupperna från Als och till sjös, tillsdess händelserna ännu en gång kunna vända sig till deras fördel. Men det gifves intet verkligt grundadt hopp; fyrtio millioner menniskor, som mena allvar, kunna ej mostås af två millioner eller ännu mindre, oaktadt dessa äro individualiter öfverlägsna. Och tyskarne mena allvar. De njuta den trefaldiga vällusten att se det de förenade till det onda äro starka, att hoppas det de skola bli mäktiga äfven till det goda, och att skymfa en makt, hvars poiitiska frihet är en ständig förebråelse emot de tyska folken, som, längtande efter frihet och enhet, ännu äro tretio små turstars ödmjuka undersåter. Och de skola tömma denna njutningens bägare till botten. Hvarför icke? Gud är långt borta, England fruktar för Napoleon, och tyskarne rå för närvarande om verlden samt kunna göra huru de vilja. De kunna om de så behaga tillintetgöra Danmark, på det att preussiska rekryter må bli veteraner och på det att icke huset Habsburg måtte öfverflygla huset Hohenzollern i striden för hegemonien i Tyskland. Hvad gör väl det, om ett kontrakt blir brutet, då domrarne frukta att tvinga till dess uppfyllelse, att hvarenda liten nation i Europa lemnas försvarslös mot dess grannars angrepp, att en nation dör liksom en drottning skulle dö om hon anfölles af vargar, att hvartenda hederligt hjerta i England slår långsammare af blygsel vid åsynen af det ondas triumf? Äro icke segrarne tyskar, och äro de ej jordens herrskande race, den enda från hvilken verlden rekryterar kungar — duglig till allt utom frihet och tro? i Det är likväl gagnlöst att då tories hungra efter öfverskott i statskassan och liberala törsta att visa verlden det England vill ha fred, äfven då fred är förödmjukelse, skrifva om helgden af fördrag, om heder och nationaliteter, abstrakta ider och mera sådant. Det enda argument, som för närvaran de gör intryck på den styrande engelska aristokratiens sinne, är intresset, och vi bedja derföre densamma för ett ögonblick tänka efter, om apatetisk obeslutsamhet i denna angelägenhet ligger i dess sanna intresse? Aro dess medlemmar verkligen färdiga att låta