Göteborgsposten – 23 februari 1864, sida 1

derland och äfven för oss sjelfva, overksamma åskådare, tills det kanske är — för sent! Teater. 1 fredags gafs för första gången härstädes den genom resultaten af sin sceniska verksamhet så bekante franska skriftställaren Beaumarchais komedi Barberaren i Sevilla, hvilken sedanzblifvit i en försämrad libretto kanske odödliggjord genom Rossinis till densamma fogade musik. Beaumarchais är qvick och den fint pointerade dialogen uti hans stycken kan ännu i denna stund, då den franska komedien i detta tekniska hänseende vunnit en sådan fulländning som fallet är, jemföras med det bättre som den franska teatern i denna väg har att uppvisa. I rent historiskt-dramatiskt hänseende intaga Beaumarchais sceniska produkter ett framstående rum. Den franska teatern, hvilken vid hans tid var hela Europas, var endast ett genljud af ett samhälle, der tviflet vid hvarje fråga halkade fram öfver läpparne. Hvad man icke allvarsamt kunde draga fram på scenen, det klädde man i parodiens form och dess verkan blef derigenom ännu större, emedan den mera tilltalade den stora massan. Man känner, huru Favard i sin Parodie au Parnasse förklädde de mest framstickande teorierna hos den tidsålderns störste skriftställare, då han t. ex. i Rousseau-Diogenes namn säger: Renverser les lois et maximes De toute societe, Aux beaux-arts imputer tous les crimes, Degrader lhumanite, Des Iroquois preconiser la vie, Confondre les stats et les rangs, : Etouffer les talens, Voilå ma philosophie. Det är ett skämt, men ett skämt, som återspeglar så mycket inom det dåvarande samfundstillståndet och förstods, uppskattades till dess vederbörliga halt af den tidens allmänhet. Teatern är liksom romanen ett genljud af sin tids föreställningssätt, icke en skola; och vill man se ett exempel derpå från den tid, som vi här närmast afse, man göre sig då närmare bekant med en Marmontels, voltames, Beanmarchais och Diderote stycken. Det har kanske inom hela den franska teatern aldrig funnits någon mera populär sigur än denne Beaumarchais Figaro, ett barn ur folket, som förer den högättade grefven i den anspråkslösa borgardotterns armar — som hennes make (ett framsteg i uppskattning af menniskans värde som då var så sällsynt, att dess framställande på scenen nästan gjorde revolution), som framhåller en stackars värn: lös flickas beroende af en hjertlös förmyndare och räddar henne derifrän, som sjelf är lekande och glad som detta folk, hvars lefvande representant han är och alltid skall vara. På samma gång vi till härvarande teaterbolag (hvilket vi hoppas hädanefter med säkerhet skall komma att kallas stående) frambära publikens rättvisa erkännande, derföre att det framdrager den klassiska teaterns produkter, är det å vår sida en pligt, hvilken vi med glädje uppfylla, att säga, det Barberaren i Bevilla återgafs i alla delar på ett synnerligen förträffligt sätt. Figaro framställdes af hr Bohman med den liflighet, den abandon, som tillkommer denna roll. Hr W. Åhman har i komedien onekligen sitt tacksammaste fält och var som den gamle räfven, doktorn-förmyndaren riktigt i sitt esse. Mill Forssman, hans pupill, visade genom sitt utförande af denna täckt skälmska roll, att hon genom trägna sceniska studier äfven kan på det naivas område vinna framgång, liksom förut på det tragiskas och den finare komediens. Dock torde åtskilliga hinder i den något skarpa deklamationen böra öfvervinnas, för att gifva åhörarne en föreställning om det sannt, okonstladt naiva. Hr Lageryoist, Bazil,