Göteborgsposten – 22 februari 1864, sida 2

Söndag korporalen vid Upsala stads skarpskyttekår, kakelugnsmakaren J. E. Malmgren. Det deltagande, som hr Malmgren härmed ådagalagt för våra danske bröders rättvisa sak, är så mycket vackrare, som han befinner sig i ganska lyckliga ekonomiska omständigheter samt eger föräldrar i lifvet jemte slägtingar, hvilka icke hade lätt att finna sig vid hans beslut att öfvergitva dem samt den rörelse han här jemte sin fader skötte. Malmgren, som är född 1841, har inom skarpskyttekåren utmärkt sig såsom en särdeles skicklig exerciskarl samt såsom en jemväl i öfriga afseenden duglig och pålitlig ledamot, hvarföre han ock från kårens öfverbefälhafvare medför de bästa vitsord. Folkbeväpningen. K. M. har, under d. 9 innev. månad, i nåder förordnat nedannämnde personer att t. v. vara öfverbefälhafvare för följ. skarpskytteföreningar, nemligen: majoren vid Uplands reg. E. V. Almqvist för Lagunda härads friv. skarpskytteförening; kaptenen vid nämnde reg. C. R. Norlin för Lena och Thensta socknars friv. skarpskyttetörening; kaptenen vid Södermanlands reg. C. R. S. Bogman för Sköldinge friv. skarpskytteförening; och f. d. löjtnanten vid Kalmar reg. K. W. Hammarskiöld för Tuna sockens frivilliga skarpskytteförening. En sorglig underrättelse har ingått, att löjtn. vid Andra gardet Bergenstråhle, ende sonen af nyligen aflidne f. d. landshöfdingen Bergenstråhle, som med utmärkelse bevistat kriget i Mexiko, och nu, efter slutad krigstjenst derstädes, var stadd på hemvägen till fäderneslandet, lärer blifvit mördad af ett guerillaband, som anföll den diligens, i hvilken löjtn. Bergenstråhle hade plats för resan från Puebla till Vera Cruz. Löjtnanten C. Ericson, son till öfversten N. Ericson, som äfven var stadd på hemresa i sällskap med löjtn. Bergenstråhle i samma diligens, blet likaledes öfverfallen af guerillabandet, men man är ännu osäker om hans öde. Löjtn. Bergenstråhle bar, utom franska Hederslegionens dekoration, som han för sin tapperhet under kriget förvärfvat sig, ätven spanska silfver-medaljen. Lindbladska målet. I bokhandeln har utkommit en omkring 170 sidor stark skrift under titel: De verkliga Handlingarne angående prof. d:r J. U. Lindblads offentligen klandrade tentamina och examina, jemte anmärkningar af utgifvaren. Förordet upplyser, att de verkliga handlingarnes utgifvare är mag. M. Rubenson. IWältaren lästes för kort tid sedan en uppsats: Åågra drag af svenska allmogens sätt att färdas på jernvägarne, i hvilken uppsats man fick en beskrifning, som kunde komma håren attresa sig på hufvudet, i så starka färger skildrades sedeförderfvet hos vår dannemannaklass. En from resande hade blifvit under en jernvägsfärd på Vestra stambanan utan det ringaste skäl på det gröfsta sätt insulterad af en hop allmoge. Andemeningen med hela den svarta toucheringen framlyser dock i följande tirad i nämnde uppsats, der fört. väl klumpigt visar hästhofven: Ett så hejdlöst fylleri, ett sådant svärjande och bannande får man, så vidt min erfarenhet sträcker sig, aldrig se på jernvägarne i Europas öfriga bildade länder. Den svenska allmogen står i dessa afseenden på en förfärande ståndpunkt af råhet och djuriskhet. Och det är åt denna allmoge, som icke förmår i afseende på sina gröfsta lustar, lägga band på sig sjelf, som man nu vill öfverlemna det förnämsta inflytandet i vår representation! — En person, som varit ögonvittne till ofvannämnde tilldragelse, upplyser nu i senaste n:o af Jönköpingsbladet huru det egentligen förhällit sig med det i Wäktaren så hemskt skildrade oväsendet. Han säger: Vi lemnade Jönköpings station, och etter att ha åkt en kort stund framtog en bonde sin flaska och tog sig en klunk, räckte derpå flaskan åt sin reskamrat, också en bonde, sägande: a-p-o ...f-n så godt att få sej en klar. I närheten af den spenderande bonden satt den ifrågavarande herren med hatten och skägget. Af hans suckningar och himlande med ögonen samt med till bön hopknäppta händer, kunde man lätt finna att han var en s. k. läsare, hvilket snart också bekräftades derigenom att han helt plötsligt, vändande sig till bonden, utropade: Min vän!...kom till Jesus, kom till Jesus, . . . arma själ ! Nu kom ett ganska lifligt samtal till stånd. Läsaren å sin sida höll ett vidlyftigt A dr van