Göteborgsposten – 22 februari 1864, sida 1

dem låg tillochmed otvanpå förställarens gaffelbom, och i denna ställning förblefvo de liggande i ett par timmar, tills striden var slut. Med stort besvär lyckades man i mörkret att få dem ur seldonen, men äfven sedan detta skett, var det omöjligt att få dem till att stå på benen, så utmattade och förvirrade voro de. Under en half timme lågo de stilla på marken, derefter reste de sig upp — och drogo nu sin kanon ej allenast till Slesvig, men förde den äfven, utan att ha varit ur selarne, till byn Tandslet här på Als. Om det funnes någon medalj för hästar, skulle dessa utan tvifvel hatva förtjent den. Sönderborg d. 14 februari. Armeen hvilar f. n. ut, den förbereder sig till mötande af nya strider, nya besvärligheter, den reorganiseras. Då jag begagnar detta ord, bör man likväl icke deraf draga den slutsatsen, att den varit upplöst, förstörd — detta har icke ens varit fallet med det första regementet — tvärtom, den har efter omständigheterna kommit ganska välbehållen till Als. Men det finnes dock ett och annat att göra, för att bringa den tillbaka i dess gamla status. En hel del har naturligtvis gått förlorad på återtåget. En afdelning saknar hästar, en annan ammunitionsvagnar, en tredje tornistrar 0. s. v. Dessa saker skola anskaffas, listor skola upprättas öfver det bristande och reqvisitioner göras; alla dessa saker taga tid, gifva sysselsättning, och medan man hvilar, arbetar man äfven på att komplettera, att bringa allt i ordning. Korrespondenten är tvungen att följa armåens exempel och hvila, och han begagnar dertöre hvilotiden till att se sig omkring på ön. Under de föregående dagarne var vädret föga uppmuntrande för en sådan sysselsättning; köld och snö frestade en icke mycket att vara ute i det fria. Men i går började det att töa duktigt, och en skarp blåst ökade tövädrets verkningar. Jag åkte en tur genom en at skogarne på ön. Nära intill brusade Östersjön. Vinden upprörde böljorna, det var skymning, hafvet var i bokstaflig mening svart och ute på detsamma gungade våra örlogsskepp. Marinen har nu äfven infunnit sig, och då det blodiga mötet nästa gång eger rum, skall den taga sin del deri. I dag sken solen. Det var en fullkomlig vårdag. Snön var redan till en del smält från marken, vattenbäcker forsade längs åt vägarne, så att hästarne på sina ställen gingo till knäen i vatten, luften var mild, nästan varm. Under ett sådant väder var en lust och fröjd att komma ut på landet, och jag for, på vänlig inbjudning, till en vänlig prestgård ett par mil från Sönderborg. Här liksom på hela ön var befolkningen mer än fördubblad genom den militära inqvarteringen. Den lilla byn gaf herrberge åt ett infanteriregemente, ett batteriregemente och ett batteri. Vårt folk har härstädes ypperliga qvarter. Hästarne stå i varma stall och återfå sitt hull, folket kommer i ordentliga sängar, kommer ur kläderna; — hvilken vederqvickelse, då detta icke på hela månader varit fallet! Och soldater och hästar äro icke den enda inqvartering byarne hafva härstädes, Är det edra kor, hr pastor: sade jag till min förekommande värd, då jag kastade en blick in i hans ladugård. Rej:, svarade han, det är stutar. Der funnos inqvarterade stutar! Armåens stutar, hvilka snart skola lemna sina lif och gifva en sund föda åt våra soldater. Besöker man bondgårdarne, mötes man alltid af samma anblick: stallarne fulla af armeens hästar och stutar, rummen fulla af soldater, hvilka putsa, sy på sina persedlar, reparera seldon 0. s. v. Det var i dag söndag. Den nätta bykyrkan var full med soldater. Efter