Göteborgsposten – 22 februari 1864, sida 1

100 st. kanoner, en mängd ammunition och vapen, sordon, massor af proviant och sourage — tillskrifvas uteslutande preussarnes öfvergång vid Arners, fastän naturligtvis äfven österrikarnes tapperhet erkännes. Ett tyskt blad fäster med anledning häraf uppmärksamheten derpå, att de österrikiska trupperna dock stridt lyckligt vid Jagel och Oversö, under det preussarnes enda försök till ett vapendåd, stormningen på Mysunde, afgjordt misslyckades. I Slesvig finnes, som bekant, ett at bildhuggaren Bissen utfördt lejon, såsom ett monument från Isteds-slaget. Detta lejons öde synes ännu vara oafgjordt. Slesvigholsteinska agitatorerna vilja helst ha det beryktade, osköna machverket slaget i stycken eller i högsta fall uppstäldt vid Kongeån med ansigtet vändt mot Danmark; deremot skall gamle Wrangel sjelf hafva god lust att släpa leionen med sig till Berlin som en trofö. Han kan lugnt begå denna vandalism, säger Dagbladet: de döda i grafven försvara sig icke. En tysk hand har redan under inskriften å sockeln: den 25 juli 1850 tillagt: den 6:te februari 18644. Cheten för det tappra 1:sta regementet, hvilket vid Oversö höljde sig med ära, har i Köpenhemstidningarne offentliggjort följande i flera hänseenden märkliga uppsats: Det ingen för några dagar sedan vågade tänka det har skett: det bålverk, som skapats genom fle års ansträngningar med uppoffringar af millioner, h ket genom användande af alla konstens medel blifvit så starkt, att hvar och en som förut tviflat om dess hållbarhet nu måste vid dess betraktande erkänna, hvilken ofantlig motståndskraft vi genom detsamma sattes i stånd att utveckla mot fiendens vidare inträngande i vårt land — detta bålverk har fallit i fiendens händer med sin bestyckning af våra kanoner och tillhörande krigsmateriel, öfvergifvet i nattens tystnad och mörker af den här, åt hvars vård det blifvit anförtrodt! Med bittra känslor böjde sig härens officerare och soldater för den grymma pröfningen, och endast tanken på att befallningen om ställningens uppgifvande föranledts af för fosterlandets väl vigtiga skäl på diplomatiens område, hvilka vi icke förmådde fatta eller genomskåda, satte oss i stånd att någorlunda hålla sinnet i jemvigt under de lidanden af olika slag, som vi måste utstå under de tvenne dagarnes återtåg till Als, af den bitande kölden, under blodig kamp mot den förföljande fienden. Hären har tyst och lugnt fördragit allt; den har sökt till det yttersta göra sin pligt för att med sitt materiel i god ordning nå målet för sin bestämmelse, och endast utmattningen och attacker gjorde, att marodörer måste lemnas efter jemte materiel på marschen. Vårt gamla Dannevirke! Du vall med de stolta minnena, vid hvilken vi fasthöllo med fosterlandskärlekens värme, emedan du var knuten vid vårt folklif i dess utveckling från aflägsen forntid till nutid — hvar är nu din storhet, din makt och ditt välde, hvar är det hopp, som vi satte till ditt bistånd i fäderneslandets nuvarande stund af nöd? Försvunnet — försvunnet är alltsamman, plötsligt och oförväntadt! Må blott smärtan, den djupa, outsägliga smärtan söka sin lindring i dessa utbrott! Huru ofta ha icke under de nyss förrunna dagarne, då det var oss förunnadt att alla samlas i och vid Dannevirkeliniens fästen, våra soldater med glädje helsat det ögonblick, då de skulle få mottaga den öfvermodige fiendens angrepp! Alla voro som en man beslutna, att göra det mest hårdnackade, viljofasta motstånd för att kasta fienden tillbaka, i gvdt hopp om, att det skulle lyckas, ty en oh hvar insåg hvad det här gällde om att häfda: vårt gamla rikes okränkbarhet, dess oberoende af våra rofgiriga fienders hotande bud! Derföre hördes aldrig någon misstämning vid de täta sammankomsterna på fästningsliniens allarmplatser i trots af vintrens stränghet; tvärtom ljödo då lifliga sånger från försvararnes bröst, och öfvertygelsen om, att allt skulle gå bra, slog alltmera rot i vårt inre. Samlingarne på allarmplatserna blefvo ett medel att efter hand härda manskapet till att utstå fältlifvets besvärligheter, och då vi officerare föreställde vårt manskap, att om de än måste umbära mången beqvämlighet, befunno de sig dock i en vida gynnsammare ställning, än fienden, som måste dag och natt lefva under öppen himmel i den omilda årstiden med bristande proviant — då buro de bördan lätt, och under erkännande af, att ingen finge vika i den förestående kampen, blef vår enstämmiga lösen den, att fienden blott öfver våra lik skalle bana sig