Göteborgsposten – 20 februari 1864, sida 1

—— X ——--rsjrsvU—— — — eancer. — Fulla hus, en välförtjent uppmuntran t teaterbolaget. — öÖfversigt af repertoaren nnder såongen. Talscen eller operasällskap? Ej lika alla ödets lotter. — Slut med marknadsoväsendet. — Gustaf Adolfs torg vid middagstiden, skizz ur erkligheten. — Originella kontrakt, ekiperingside rän platsen. Ester en lång och nästan olidlig vecka af tormar, regn och snöslask ha vi nu en herrig om också temligen bister barvinter. Himen är så klar och blå, solen förgyller både stad och land, röken stiger rätt upp mot skyn, ych marken knarrar under fotgängarens fötter, 3. 8. K. annonserar att den åter börjar sina opeationer på Ilisingsvassen, vedpriserna ha stisit med några riksdaler på famnen, med ett yrd allt är så friskt och vinterlikt, men också 3å halt som möjligt. Vissa platser i vår goda stad äro rent af lifstarliga att passera och bland dessa må såsom särdeles halsbrytande och till rofplantering inbjudande betecknas passagen öfver Lilla Torget. Utom det vådliga uti att på den spegelblanka ytan lotsa sig fram till någon af torgets ändpunkter, löper man, tillfölje af den derstädes rådande starka trafiken, oupphörligt fara att bli mer eller mindre skakande tangerad af dessa högst obehagliga företeelser af den menskliga uppfinningsförmågan i fortskaffningskonsten, hvilka benämnas åkareoch understundom äfven bryggarekärror. Det obehagligaste af alltsammans är likväl, att, om man under sina oroliga försök att undvika alla eventualiteter skulle råka att göra en ofta ganska upprörande och smärtsam kullerbytta, man långt ifrån att väcka sina omgifvande medmenniskors medlidande i de flesta fall kommer äfven den trumpnaste och allvarligaste bland dem att dra på smilbandet. Det ligger onekligen också något högst komiskt uti en sådan persons hela apparition, och sällan, om någonsin, torde menniskan se mera hjelplös ut eller med andra ord vara mera sig sjelf, än vid dylika tillsällen. Hvilka svaga och, på det hela taget, litet sjelfständiga varelser vi menniskor i sjelfva verket äro, inser man nogsamt efter att ha bevistat en af hr Hansens magnetiska seancer, såvida man ej insett det förut. Att dessa seancer, hvilka varit mycket talrikt besökta, äro i hög grad intressanta, lärer ingen vilja bestrida; men deremot torde mycket kunna invändas mot deras arrangerande på en teater, beledsagade af orkestermusik och illustrerade med komiska upptåg och d:o monologer. Vi måste uppriktigt bekänna, att det på oss gjorde ett högst obehagligt och pinsamt intryck att se den menskliga svagheten så ohöljdt framställas på dessa tiljor som föreställa verlden. och allt emellanåt höra ett högljudt gapskratt från någon på sitt sätt saken uppfattande och intresserad åskådare. Man kan invända, och detta med ett sken af sanning, att för att väcka intresse för en sådan fråga fordras, att den i alla sina praktiska detaljer kommer till en större allmänhets kännedom, hvarjemte dertill fordras, att detta sker i en lokal, som kan inrymma så många, låtom oss begagna ett vackert uttryck, vetgiriga som möjligt. Men då blir en annan fråga, den, om samhället verkligen skördar några särdeles rika frukter af att, vore det tillochmed hälften af dess medlemmar, bevista en sådan uppvisning. Ty hvad få vi väl veta? Att den magnetiska kraften existerar har aldrig bestridts, och om man för öfrigt, hvilket icke här är fallet, skulle erhålla en vetenskaplig belysning af saken, är dock teatern icke rätta torum för vetenskapen att framställa och utveckla sina sanningar och upptäckter. Man skulle då sä gerna kunna dit förlägga anatomisalarne, laboratorierna, de smärtsamma ope