Göteborgsposten – 20 februari 1864, sida 1

sen mellan Slesvig och Jutland, och således med väpnad hand inträngt i Jutland! Denna åtgärd är visserligen först och främst betingad af strategiska skäl, emedan danskarnes flankställning i Fredericia skulle kunna innebära någon fara för den vid Dyppel sysselsatta tyska hutvudstyrkan, isynnerhet om danskarne skulle få undsättning, i hvilket fall Fredericia skulle vara en ypperlig operationsbasis, hvarifrån fienden kunde starkt harcelleras; — men den är dock, denna åtgärd, ett politiskt våldsverk, en kränkning af en gräns, som borde vara oantastlig, och den gör nu detta krig till en uteslutande europeisk fråga. Det finnes numera ej det ringaste svepskäl för de makter, som skola handhafva den allmänna polisen i Europa och sålunda vara säkerhetens väktare, att hålla sig tillbaka, för att hindra en mindre makts qväfning af en större. Det var att förutse, att så skulle ske, och för egen del hafva vi redan i första början af detta krig, sedan Dannevirke öfvergifvits, framhållit denna eventualitet, som nu blifvit en verklighet. Det länder dem till blygd, som ej velat se med öppna ögon i denna sak. Hvar skola de inkräktande makterna stanna? Hvad skall nu ske? Detta äro de frågor, som man med oro gör sig sjelf — och visst är denna oro berättigad. Vi veta nemligen, att från Preussen och Österrike oafbrutet nya truppmassor afgå mot norr och att i det förra landet nya mobiliseringar äro å bane. Vi veta äfven, att danskarne ännu ha i Fredericia, d. v. s. till Jutlands och Fyens försvar, föga öfver en armdivision. Äfven på denna plats skola fienderna kunna utveckla en vida öfvermäktig styrka. Fredricia är visserligen en stark plats och skall väl, hoppas vi, kunna en tid motstå äfven högst våldsamma angrepp; men man bör ej blunda för eventualiteter, och det kan ju hända, att Fredricia, oaktadt allt sannolikt tappert motstånd, skall nödgas gifva sig — och hvad då? Hela Jutland och Fyen skulle då ligga öppna för den tyska invasionen och denna föga angenäma granne skulle då stå alldeles inpå oss sjelfva. Är det väl möjligt, att England skall fortfarande vilja för en grynvälling sälja sin stormaktsheder; är det väl antagligt, att Frankrike skall låta en så vigtig omständighet inträffa, utan att inblanda sig deri? Det förra är möjligt, det senare bögst otroligt. Men SverigeNorge, ha de ej pligter att uppfylla, ha de icke intressen att bevaka? Vårt deltagande i Nordens försvarskrig kan ej förfela att draga andra makter med. Det tillhör oss nu ej längre att dröja och afvakta åtgöranden af detta bedrägliga England, hvilket står färdigt att uppoffra det lilla Danmark åt dess roflystne granne. Det är nu vår regerings pligt, att gå i spetsen för handlingarne, att drifva fram dessa i den riktning, som betingar den skandinaviska Nordens säkerhet och räddning. Tyskarne gingo öfver Kongeån vid byarne Eistrup och Påby, det förra mil (dansk), det senare c:a !(, mil (dansk) vester om staden Kolding. De stå sannolikt redan utanför Fredricia. Å krigsskådeplatsen vid Dyppel börjar nu visa sig mera lif. Tyskarne hafva lyckats slå en bro öfver Egernsund till Broagerlandet, som bildas af en liten utskjutande landtunga nära i söder om Dyppeln, på högra sidan spolad at Östersjöns vatten, på den venstra af Flensborgsfjorden, som här går i nordvestlig riktning, men vid Egernsund gör en svängning och sträcker sig i sydvestlig riktning. Vid Egernsund finnes en smal ränna, som sätter Flensborgsfjorden i förbindelse med NybölNoer, hvars vatten besköljer nordvestra stranden at Broagers landtunga. Del är öfver denna ränna tyskarne slagit bron och på hvil