Göteborgsposten – 20 februari 1864, sida 1

istiskt-aritmetiska funderingar. Den som blifvit angripen af denna passion har i sanning ingen anledning att rosa marknaden. Marknad! Fordom så omtyckta ord, snart skall du endast vara en antediluviansk qvarefva af ett förgätet tungomål! Ty efter all anledning ha marknaderna hos oss nu spelt at sin roll. Handelsföreningen har nemligen illstyrkt det hos stadsfullmäktige väckta, välbetänkta förslaget om deras afskaffande. Farväl, således J sötebrödsdagar för barn och jenstefolk. J till lergökarnes och kongelsspepparkakans förherrligande enkom stiftade högtider! Försvunna ären J snart för evigt och med Er, gudilof, också hela svärmen af hel: och halffulla, bränvinsångande, svärjande, skrålande och hästbytande allmoge. Ståndsprincipen är äfven inom vårt samhälle omkullkastad och dessa ruskiga minnesmärken af handeln i sin linda skola icke längre vanpryda platsen utanför bazaren vid Salutorget. Apropos torg, den, som söndagarne vid 1-tiden och hvardagarne vid pass kl. 12 middagen passerar Gustaf Adotfs torg, skall tro sig vara försatt i en mycket stor och folkrik stad. På torget står vaktparaden uppställd, musiken färdig att så fort kl. slår 12 låta Björneborgs-, Fredriksteenseller någon annan favoritmarsch tjusa den framför högvakten nyfiket hopträngda folkmassan. Ånnu är allt dock tyst och stilla, man afvaktar endast tiden och stunden. Nu slår klockan 12! Det är tornuret i tyska kyrkan, som raskt och be stämdt anger timman. Knappt har det börjat, förrän den nya kamraten i rådhuset med en klang, genomträngande men platt, som sqvallret i en småstad, med afundsjuk brådska söker att upphinna sin rival. Långt sedan de täflande tystnat resolverar sig Svenskan för att på gammalt hederligt, klart och tydligt, men ack, så långsamt, svenskt manr slå till. Nu börjar paradmusiken med trummor och allt, posten ropar i gevär, tornväktarne akta icke för rof att midt på blanka förmiddagen börja tuta, hundar skälla, kärror skramla — med ett ord, det är ett väsen, så det står herrliga till, hvilket allt dock en klar och solbelyst dag icke saknar sitt behag och bidrager till att under loppet af en qvart gifva åt torget anstrykningen af att tillhöra en stor stad. Men, ack — redan kl. !(,1, skall man finna den lifliga taflan förbytt till ett fullkomligt stillebensstycke, der Gustat d. II Adolf och posten vid högvakten, åt hvilken den store hjeltekonungen oartigt nog vänder ryggen, oftast äro de enda figurerna. Som man är klädd så blir man hädd säger ett ordspråk under det att ett annat lyder så här: rocken gör icke mannen. Vare nu härmed hur som helst, ett faktum är att det är mannen som gör rocken och en bekant tailleur och infallsmakare här på platsen har tsallit på den iden att publicera en id som han några år användt i sin praktik, den nemligen att bekläda sina kunder enligt ett med honom ingånget kontrakt. Man har visserligen hört talas om det riskabla uti att ingå kontrakter med vissa notabilite ter, men de här ifrågavarande kontrakten tyckas icke vara af något farligt slag. Tvärtom synas de erbjuda ganska många förmåner, hvartill förnämligast torde få räknas den a! fria reparationer, ty det är antagligt att fournisseuren för att slippa alltför många sådana. från början gör plaggen durabla och solida och icke alltför mycket skär till i växten eller lägger an på ett uppsluppet sätt att vara