Göteborgsposten – 20 februari 1864, sida 1

Denna gång förstod jag alltsammans. Jag hade ätit af en sergeant till frukost och en artillerist till middag. Doktorn tillade: — Men jag kan svara er för att denne lille marinsoldat skall bli ypperlig. Han är fet som en vaktel. Vi låta döda honom mot midnatt; man bör hänga ut honom i stormärsen att vädras, och i morgon afton skola vi äta honom med denna sås å la bisque hvarom jag talat med er. I detta ögonblick vände sig kaptenen och doktorn som — jag hade hittills blott sett dem på ryggen — och jag var nära att falla baklänges. De voro lika hvita som ni och jag. Deras svarta färg var ej annat än en maskering som de, utan tvifvel, hvarje afton aflade. I detta ögonblick träffades mitt af kallsvett drypande ansigte af en vindfläkt. Man hade glömt att tillsluta fönstret till min hytt. Ni förstår, sade Patrick, att jag icke hade någon tid att förlora. Klockan var redan öfver elfva, man skulle expediera mig vid midnatt, derpå hänga upp mig i märsen och sedan äta mig följande dagen. Jag afklädde mig min indiska rock, pådrog åter mina byxor och kastade mig genom fönstret ned i vattnet. Jag förorsakade dervid ej mer buller län en fisk. Likväl skrek sjömannen som hade vakten: — En man öfver bord! Men man är en duktig simmare när det är fråga om att undvika att bli tillagad med sås å la bisgue; hållande mig så mycket som möjligt under vattnet hann jag lyckligt i land.