Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 2

idåer i hufvudet; men man gaf mig att dricka och vinet var ypperligt! Jag drack så att jag snart blef rusig, och mina ögon ville gå ihop. Jag såg likväl doktorn vända sig till kaptenen — dessa båda vore de enda som yttrade sig, den öfriga delen af besättningen var tyst och gjorde lika glupska anfall på ragouten som ett koppel jagthundar På inelfvorna af en hjort. Doktorn yttrade: — Denne gosse behöfver hvila; man får ledsaga honom till sin hytt. Kaytenen slog i åt mig några droppar af en guldfärgad vätska och bad mig följa en matros. Denne ledsagade mig till halfdäcket och lät mig inträda i en liten, en allrasomsötaste hytt, hvarest fanns en hängmatta, en gungstol och förhängen af rödt siden. Man skulle kunnat tro det vara en prinsessas hytt ombord på en konungs fartyg. Den neger som följde mig var densamme som gifvit mig tecken att han icke förstod mig då jag tilltalade honom. Jag blef derföre mycket förvånad då han på mycket god engelska yttrade: — Lägg er; då ni sofvit några timmar skall man gifva er ett aromatiskt bad. Han gick sin väg och läste till dörren till min kajuta. Tio minuter senare insomnade jag djupt under iaflytande af hvad jag druckit. Då jag åter vaknade hade dagens hetta aftagit och hafsbrisen kom gardinen för mitt fönster att fladdra. Tvenne personer suto bredvid min hängmatta. Jag igenkände negern som följt mig ned och doktorn ombord. Badet var färdigt. Det ångade muskat och kanel.