Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 1

som dagen förut hade följt bayaderen. Jag erfar först en känsla af svartsjuka; derefter tager nyfikenheten öfverhand och jag närmar mig för att tilltala honom. — Olycklige Patrick, säger han med låg röst till mig, hvarför har du kommit hit? Ack! vi äro förlorade, min stackars kamrat! Jag vill ha en förklaring, men han skakar på hufvudet och vänder mig ryggen, utan tvifvel, emedan det var honom förbjudet att yppa hvad som tilldrog sig ombord. Berättaren kände nu behof af att hemta andan. Under några minuter öfverlemnade sig hvar och en åt sina onskilda betraktelser. Slutligen fortsatte han: Den lille artilleristen aflägsnade sig hastigt, och jag befann mig åter ensam midtibland negrerna; när jag säger negrerna så menar jag ej så: de voro af naturen hvita, men hade färgat sig med svart. Jag varseblef en som tycktes betrakta mig med intresse och slog honom på axeln; han helsade artigt. — God dag, kamrat, sade jag. Han gjorde ett tecken att han ej förstod hvad jag sade. — Hvilket språk talar han då? frågade jag mig sjelf och vände mig till en annan med lika liten tur. Med ett ord: under en hel timma promenerade jag på däck och helsade på alla dessa svarta, hvilka jag tycktes behaga mycket, men af hvilka det var omöjligt att få ett ord. Kaptenen, mannen som kännt på mig med fingarno — fartygets läkare efter hvad jag sedan fick veta — och bayaeren hade försvunnit.