Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 1

— — — p—W—— — —— Ur dagens historia. Icke många bland de sistförflutna veckornas tilldragelser och företeelser inom vårt kära fädernesland ha kunnat väcka något större uppseende, ty den allmänna uppmärksamheten har varit nästan totalt absorberad af det dystra och blodiga skådespel, hvars första akt redan uppförts i den skandinaviska nordens södra gränsland. Från Ystad till Haparanda ha allas blickar varit riktade mot det af öfvermäktiga orättfärdiga fiender angripna Danmark; hundratusentals hjertan ha klappat af orolig längtan efter underrättelser från det i betryck stadda brödrariket. Och när det förfärliga, hjertgripande sorgebudskapet kom om det oförväntade återtåget från detta Dannevirke, hvarvid så många förhoppningar varit fästade då glömde svenska folket alla sina egna angelägenheter och bekymmer för att med innerligaste deltagande hängifva sig åt smärtan öfver en tilldragelse, som sätter Danmarks sjelfständighet i den största fara och prisgifver ett af dess skönaste landskap åt Tysklands hejdlösa roflystnad. Hvilken revolution har icke denna händelse åstadkommit i den svenska regeringens och det svenska folkets planer! Enligt hvad alla tecken antydde, hade vår regering bestämt sig för att med det allra första med vapenmakt ingripa i händelsernas gång, och hade den danska armå6en hållit ut på den plats, dit fosterländska pligter kallat den — eller, rättare sagdt, hade det bedröfligt försigtiga och opatriotiskt helstatliga öfverkommandot tillåtit den att qvarstanna der och bjuda fienden spetsen litet längre, så skulle helt säkert de gamla gula och blå tärgerna blandat sig med de danska röda vid Thyras gamla vall. Fredsvänner å tout prix ha gång efter annan frågat hvar penningar till ett krig skulle tagas nu, då de storartade jernvägsarbetena försatt landet i så stor skuld; men den klarsynte fosterlandsvännen har aldrig tviflat på att svenska folket skulle med glädje bära en krigsgärd, om Danmark derigenom kunnat räddas. Dessutom har ett rykte, som gjort anspråk på tillförlitlighet, velat påstå, att England erbjudit oss tretio millioner riksdaler i subsidier. Men, säger man måhända ej blott i Danmark utan äfven i Sverige på vissa håll: Sverige dröjde så länge med hjelpen, att Danmark ej kunde reda sig på egen hand. Och i den danske konungens proklamation rörande Dannevirkes uppgifvande — detta ömkliga aktstycke, som ehuru det är undertecknadt af två så solenna personligheter som en konung och en biskop tyckes vara uppsatt af en spektakelmakare — heter det att ingen stat gifvit Danmark bestämdt löfte om aktivt bistånd. Men härpå svaras: År det icke möjligt att vår regering haft ett ganska förklarligt misstroende till höga vederbörande i Danmark och de högstrådande militära myndigheterna, om man från dessa undantager krigsministern. Att en man med kung Carls ärliga och ridlerliga sinne icke skulle kunna skänka någon tillit åt och sympatisera med de, minst sagdt, tvetydiga karakterer, som framdragits under den nya regimen i Danmark, är helt naturigt; likaledes är det lätt att förstå, det en man med grefve Manderströms fina väderkorn snart skulle komma underfund med att det var ugglor i mossen inom de högre militära kretsarne — om icke på allra högsta ort. Hvad som skett, har på det allra sorgligaste sätt bekräftat de mörka aningar, som enskilta meddelanden från Köpenhamn och Slesvig på den sista tiden varit egnade att väcka, och ifven mången, som hyser de varmaste sympatier för Danmarks sak och klart inser, att både Sveriges pligt och Sveriges intressen påbuda en väpnad mellankomst till dess för-!