Göteborgsposten – 16 februari 1864, sida 2

——————— —p2u — — ii — Åh! det är ännu ett intet, svarade hon. Han vågade fatta hennes hand och hon drog den icke tillbaka. — Hvad! sade han; en hand så hvit och liten som denna kan då fatta ett sabelfäste. — Och huru, yttrade hon ironiskt i sin ordning, kan en så ljuf röst kommendera ett skepp. Hon reste sig upp, öppnade klavecinen och lät sina mjuka och snabba fingrar löpa öfver tangenterna. En sista bevisning återstod för sir James. Hon började sjunga och han erfor dervid denna underbara känsla, som blifvit så beundransvärdt beskrifven af Homerus, då han berättar den vid masten på sitt fartyg fastbundne Ulysses sensationer, då han hörde sirenernas sång. Om man i detta ögonblick föreslagit sir James att afstå från sina anslag på sin kusins arf i utbyte mot denna qvinnas kärlek, skulle han måhända antagit. Sir James I hade aldrig älskat, upptagen som han hela sitt lif varit af äregiriga planer. För första gången kanhända kom honom anblicken af en qvinna att darra och uppväckte oro inom honom. Så länge hon sjöng, glömde han hela jorden; då hon sedermera upphörde inträffade en ny händelse som hindrade honom att sansa sig och återvinna sin kallblodighet. Dörren öppnades ånyo och tvenne matroser inträdde I bärande ett dyrbart serveradt bord. Läckra rätter, mång färgade viner, glänsande i flaskor af bömisk kristall, underbara frukter från båda verldsdelarne. Det var ögonens och luktorganernas berusning som au efterträdde hörselns.