Göteborgsposten – 15 februari 1864, sida 2

trän ötver Flensborgsfjorden mellan Alnoer, ett litet stycke från Rinkenäs, der deras sörtrupper stodo för några dagar, och Egernsund på Broagerlandet, der vägen passerar, som för genom Dyppel till Sönderborgsbron. På denna sida tänka de säkerligen angripa söderifrån förskansningarne. Då emellertid trakten, fastän rik och välmående, ej kan på en gång föda hela den koncentrerade preussisk-österrikiska armåeen, håller sig dennas hufvudstyrka på en större terräng i och omkring Flensborg, samt vid Bov, (Bau) färdig att rycka fram till anfall, då de vidtagna förberedelserna blifvit utförda. Vi hoppas, att det skall i det längsta I dröja med dessa och att danska krigsfartyg skola kunna hinna att anlända till platsen, innan hufvudangreppet företages. Återtåget från Dannevirke och de omständigheter, som närmast föregått detsamma, skildras nu i ett dref från Sönderborg, af d. 8 frebr., till danska Dagbladet, hvilket bref är at synnerligt intresse, hvarföre vi här återgifva det så lydande: -Det är med smärta jag i dag daterar mitt bref från Sönderborg och icke från Slesvig, — en smärta, som säkerligen delas af bela den danska nationen. Huru skall jag beskrifva de känslor, som grepo armeen vid detta som ett åskslag inträffande budskap, att Dannevirkeställningen skulle utrymmas utan en allvarlig och blodig kamp, utan en strid, som kunde visa, att vi voro berättigade till titeln: ÄÅden lilla tappra danska nationen, under hvilken vi äro bekanta inom hela den civiliserade verlden utanför Tyskland? Jag har icke talat med någon af menige man, som ej med djupt beklagande omtalat ställningens utrymmande, icke med någon officer, alltifrån generalen till löjtnanten, som icke varit full af ädel harm och innerlig sorg öfver, att den danska armeen icke fått tillåtelse att lägga ett nytt blad till sina krigslagrar, äfven om man skulle vadat i strömmar af blod. Då jag sent på eftermiddagen fick veta hvad beslut som fattats å ett aftonen förut hållet krigsråd, betann jag mig tillsammans med en artilleriofficer. Med nedslagenhet gick han bort till sitt batteri, för att förbereda allt, utan att dock låta manskapet veta, hvad afsigten var. Då vi kommo in i stallet, och han tillkallat sin närmaste underofficer, för att gifva honom sina ordre, skockade sig soldaterna tillsammans. Med spändt öra lyssnade de till hvarje ord, och deras ansigten tycktes utvisa, att de förstodo, hvad som var å färde. Styckjunkaren följde oss åt genom dörren. Låt mig nu sen, sade kaptenen till honom, att ni håller folket vid godt mod; jag skall sjelf på förpost. — Vid godt mod, hr kapten! Ni ser sjelf, huru de äro till mods. De ha sett kanonerna från Maageön bli kastade i vattnet, att positionskanonerna körts bort från Ellingsted, och de kunna nog se nu, hvad det gäller! Hr kapten, det skall bli svårt, att hålla folket: vid godt lynne. Tårar stodo i den tappre mannens ögon, och tårar hafva stått i hans officers ögon, då detta sorgliga återtåg anträddes. Jag bör dock äfven anföra de skäl, som förmodligen bestämt öfverbefälet. Dannevirkeställningen har under de få dagar, då det stred vid och om den, visat sig vara en förträfflig ställning, såframt vi hatten tillräckligt stor styrka att både besätta den och hålla en reserv tillbaka; men det hade vi icke, Vi saknade aflösning för manskapet. Natt och dag måste samma folk vakta ställningen; de fingo ej sömn, ej tillräcklig föda, och då de ändtligen väl engång efter 24 eller 2 gånger 24 timmars förlopp kommo i sina qvarter och trodde sig skola få hvila ut, allarmerade oss fienden, de måste ut igen, de måste åter stå en rundlig tid på ställningen, måste kanske slåss, och så kom den stund då de åter skulle på förpost, hvarest hvila var omöjlig. Såsom det gick med menniskorna, gick det äfven med djuren. Hästarne hade förlorat sitt goda hull, benen vacklade under dem, de hade svårt för att draga det de skulle, och de saknade hvad manskapet hade: det moraliska mod, som höll soldaterna uppe under alla deras mödor och besvärligheter. Sådant var tillståndet inom armåen. Fienden hade genom sina ständiga angrepp på olika punkter ernått sin afsigt, att uttrötta våra hästar och vårt folk, men modet, uthålligheton, segheten, kort sagdt, den danska naturen hade han icke kunnat fråntaga oss, och då signalen ljöd till utryckning, infann sig soldaten lika flinkt som alltid. Om Fredagen förhöll sig fienden temligen lugn; han sköt litet på Maageön, rekogptenen är i sin kajuta; vill ers nåd följa oss?