Göteborgsposten – 15 februari 1864, sida 2

— Kaptenen är i sin hajuta; vill ers nåd följa oss? En obestämd fruktan bemäktigade sig nu den yngre sonen af familjen Asaurthon. — Jag har aldrig hört, tänkte han, att den engelska flottan rekryterar negrer. Ickeförthy följde han de tvenne matroserna akterut och nedsteg i kaptenens kajuta. Då han trädde öfver tröskeln stannade han förvånad. Denna kajuta liknade mycket mera en elegant dansbudoar än en kapares boningsrum. Eleganta och koketta möbler, rika mattor, utsökta taflor — intet fattades, icke ens en klavecin. De enda krigiska och nantiska instrumenter som träffade sir James blick, voro en äntersabel med damaskerad klinga och dyrbart handtag, ett par på väggen hängande pistoler och en ropare liggande på en qu6ridon jemte en kikare. Kajutan var öde. — Behagar ers nåd sitta ned en stund, yttrade den ene af de aåda svarta matroserna, på förträfflig engelska; kaptenen är på kobryggan, han kommer snart. De båda matroserna drogo sig tillbaka i det de stängde dörren. Sir James gick fram till det öppna styrbordsfönstret och såg der sin slup fastgjord vid Fowlers akter. Denna syn lugnade honom, ty den hemlighetsfulle kaptenens på detta ännu hemlighetsfullare fartyg komfort och qvinliga lyx oroade honom något. (Forts.)