Göteborgsposten – 13 februari 1864, sida 2

Danmark. Riksdagen. I tisdags afgaf konseljpresidenten Monrad angående den mycket klandrade kongl. proklamationen till armåen inom danska riksdagens båda thing följande förklaring: Denna proklamation hade icke varit nog lycklig, att ha vunnit bifall i Köpenhamn (nej!). Den var emellertid ej underskrifven af konungen och icke heller kontrasignerad af ministern (hör?). Partilidelsen hade framdragit några punkter, för att till dem anknyta sina misstankar och insinuationer, och den hade då äfven velat grunda sina påståenden på, att denna proklamation blifvit på förhand beredd. Han ville nu framställa saken i dess rätta ljus. Underrättelsen om Dannevirkeställningens uppgifvande hade kommit till konungen natten mellan fredagen och lördagen kl. 1, och den hade genast skickats till honom; han hade derefter begifvit sig till konungen, der han ytterligare mottagit en depesch från krigsministern om, att ställningens uppgilvande skett mot dennes vilja (hör?), att han gifvit kontraordres. Han hade börjat fatta betänkligheter öfver det steg krigsministern tagit, emedan det lätt kunde låta tänka sig att hans depesch skulle träffa öfverbefälhafvaren i ett ögonblick, då denne behöfde hela sin själs styrka, och törvirra honom. Han satte sig i förbindelse med krigsministern på telegrafisk väg och underrättade honom om, att äfven konungen och han varit alldeles okunniga om, hvad öfverbesälhafvaren nu företagit sig. En ångbåt skulle just atgå till Korsör, men han trodde icke, att hans närvaro i Köpenhamn vore nödvändig, hvarföre han i stället begaf sig till Flensborg. Hans tanke var, att han skulle kunna bli till någon nytta i händelse generalen förlorat sitt sinneslugn. Han, ministern, hade med alla sina fel och brister dock en egenskap ifrån sin barndom, hvilken varit honom till stor nytta, nemligen den, att han alltid förblifvit lugn under storm och pasSionsyra, han visste derföre, att han ej heller här skulle törlora sin fattning. Under resan till Flensborg hade han gjort ett utkast till proklamationen. Då han kom dit, hade han genast talat med öfverbefälhatvaren, hvilken han endast vågade beröfva några få minuter af hans dyrbara tid. Generalen var fast och lugn, han hade sett honom klädd i samma gamla nattrock och med samma lilla kalott på hufvudet som i Slesvig. Det fanns hos honom ej någon oro, hans blick var som alltid klar och säker. Han hade meddelat generalen proklamationen, för att höra hans tanke om den, och de Meza hade ej haft något att deremot anmärka. Han hade träffat stabschesen (Kauff: mann) på gatan, men återtåget vari sull gång, så att tid ej fanns till att affordra någon förklaring. Han hade derefter telegraferat till krigsministern, för att tillfråga honom om hans åsigt angående proklamationen: han skulle skicka sitt svar till konungen i Sönderborg. Der hade han vid sin återkomst till Als talat med konungen om densamma. H. M:t hade ansett, att vissa uttryck borde förändras, t. ex. Landet är öppet. Ministern hade trott, att det kunde ändras till halfön, men konungen hade satt sig äfven deremot, emedan det ej heller var riktigt, eftersom vi i alla fall hade Dyppel och Fredricia. Lördags afton reste ministern derefter från Sönderborg till Korsör, och vidare derifrån med extratåg till Köpenhamn, dit han kom söndags morgon kl. 9. Vid ankomsten till Korsör hade han sett proklamationen vara intagen i erl. Tid. för lördags afton. Ett missförstånd hade således egt rum; man hade antagit, att proklamationen gillats a!