Göteborgsposten – 10 februari 1864, sida 1

— —— da hyllandet i Sydslesvig af augustenborgaren genom der boende och från Holstein inströmmande uppviglare och uppviglade visar bäst, att iakttagandet af londonerfördraget, som de båda stormakterna deklarerarder, endast var ett skynke, bakom hvilket de dolde belt enkelt eröfringsplaner. — Vestmakterna äro, rent ut sagdt, dragna vid näsan. I Paris har tyskarnes tåg öfver Eidern väckt den största sensation, emedan man der ej ville tro på något verkligt krigsutbrott. England förebrås vara skuld dertill. Papperen stå mycket lågt i England och väntas skola dagligen falla. Inom börsverlden tager allt utseendet af ställningen vid italienska krigets utbrott. Ryssland säges hafva förklarat sig vilja iakttaga bestämd neutralitet. Vigtiga underrättelser kunna nu i hvilken stund som helst väntas från såväl Paris som London angående den bestämda hållning, som det nu i fara sväfvande Danmark måtte aftvinga vestmakterna, om ej jemnvigten i Norden skall för alltid vara bruten. Vårt eget hof säges ifrigt remonstrera till förmån för det hotade brödralandet. Af senare ingångna underrättelser från Köpenhamn har nu det första utbrottet af misstro och lidelser öfver Dannevirkes utrymmande lagt sig. Det säges nemligen, att man nu bytt om tankar och allmänt gillar återtåget från Dannevirkeställningen. Det gläder oss innerligt, att vår förmodan om att det vigtigaste steget tagits endast af strategiska skäl, sålunda synes fullt bekräfta sig. Den nödiga enigheten skall dymedelst snart vara återställd, och förtroendet åter stadgadt till armåen, liksom förtröstan hos denna. Ett farligt skär tyckes således nu blifvit passeradt. Viafvakta emellertid vidare närmare uppgifter med en otålighet, som under nuvarande förhållanden måste vara helt naturlig. Teater. Die schönen Tage in Aranjuez sind nun zu Ende — hvem minnes ej dessa inledningsord till Schillers dramatiska dikt Den Carlos, som städse anslagit så sympatetiska toner i ungdomens inre, då för densamma portarne öppnats till den nya verld af tankar, till den tornering af höga, ungdomligt svärmande, ännu af idealets omfattande mäktiga andar, som hela verldens älsklingsskald ordnat för alla inom den sceniska verldens skrankor! Hvem har ej lyftats upp från det närvarandes småsinthet, från nuets snäfva halt till den ideala framtid, som markis Posa förgäfves söker att redan tillrycka sitt land och sin tid. Huru varmt har ej den unge, ännu icke af hvardagslilvets småsinthet nedtryckte mannens hjerta klappat vid åsynen af den vänskap, som ingåtts mellan furstesonen, den blifvande mäktige monarken, Don Carlos, och honom, Posa, mannen med de kosmopolitiska iderna, svärmaren och filososen! Och sedan när denne svärmare, denne filosof visste att anslå djupa strängar i den mest inkarnerade konungsliga egoists hjerta, i Filip II:s själ! Hufvudfigurerna i Don Carlos, den unge fursten och hans broderlige vän, voro uttryck för den filosofi, som beherrskade den tid, i hvilken de skapades (1792), en nya födelsens tid, då gryningen till en ny tids morgon rann upp, liksom de äro ovilkorliga hjeltar i hvarje ung mans drömmar in på det allmänna statslifvets område. Don Carlos och Posa äro länkar i den utvecklingskedja, som börjar med Carl Moor, den djerfve lagöfverträdaren, som ej tvekade att med sjelfväldets fot öfverskrida råmärkena för samfundsordningen och aktningen för andras rätt; med den djupe Fiesco, för hvilken man på samma gång röner