Göteborgsposten – 9 februari 1864, sida 1

och andra sysselsätta sig med något svindlande grufspekulationer. Den mest slipade af dem alla, f. d. autokraten i hertigdömet Schwarz. burg-Sonderhausen, uppfann en helt originel plan för att törtjena penningar. Han uppsatte ett stort bryggeri och destillerverk och förbjöd vid strängt straff sina undersåter att förtära annat öl eller bränvin än som fabricerades i det furstliga etablissementet. Naturligtvis hade han en ofantlig atsättning oaktadt det faktum att hans öl och bränvin voro mycket dyrare och mycket sämre än samma artiklar som at plebejska bryggare och bränneriegare såldes till närgränsande potentaters undersåter. Prins Ginther af Schwarzburg-Sonderhausen förtjenade på detta sätt sina 50 millioner rdr, hvilka han använde på inköpandet af stora gods i Mecklenburg och Böhmen. Men ju mera penningar han förtjenade, dess snålare blef han, och slutligen blef hans öl och bränvin så dyrt och så dåligt, att hans trogna undersåter icke längre kunde uthärda det. Följaktligen samlades en vacker morgon år 1835 ena hälften af hans sextiotusen undersåter framför sin herres slott och började ropa på öl och frihet. Fursten missförstod deras rop och flydde i stor hast, lemnande efter sig sin afsägelseakt. Hans son och efterträdare ansåg det icke säkert för sig att fortsätta bryggerioch destilleraffärerna, utan satte derföre upp en pappersfabrik och grosshandel med lumpor samt belade med straff dem som köpte papper eller sålde trasor på annat ställe än i den furstliga fabriken. Mången förmögenhet har i nyare tider blifvit på detta sätt förvärfvad i furstarnes tädernesland. Det förvärfsbegär, som sålunda förvandlar fattiga suveräner till verksamma affärsmän, för att slutligen göra dem till rika kapitalister, är ej utan sin politiska vigt. Europas stora furstefamilj, betraktad såsom klass, skulle tilläfventyrs vid sidan af en stigande och allsmäktig penningaristokrati vara i fara att mista en del af det majestätets trollskimmer, som omgifver den, om den ej droges framåt af samma lyckans ström. Nyare tiders furstar äro tydligen genomträngda af den känslan, att det i våra dagar ej går an för suveräner att vara fattiga. En kejsare i femtonde århundradet kunde skryta öfver att ej ega mer än sin rustning och sitt damascerade svärd; men en kejsare i det nittonde århundradet skulle för ett sådant skryt blifva utskrattad af sonsönerna till en liten klok israelit, som började sin bana med att hålla en obetydlig bod med skylten Röda Skölden — på tyska Rothschild — i judeqvarteret i Frankturt och slutade med att böja hälften af den civiliserade verldens stater under sin gyllene spira. En karakteristisk liten anekdot, som visar hvilka åsigter nyare tiders furstar hysa i detta afseende, berättas om den nuvarande kejsaren af Österrike. Straxt efter sitt giftermål uppmanades Frans Josef af sin gemål att högtidligen låta sig förklaras såsom konung af Lombardiet genom att sätta Carl den stores jernkrona på sitt hufvud. Kejsaren skall då med ett småleende ha svarat: Jernkronor duga icke i våra dagar; blott de förgylda äro gällande, min älskade. Då vi taga en allmän öfversigt öfver Europas kungliga familjer, både romersk-katolska och protestantiska, kunna de betraktas såsom utgörande en enda grupp, som visserligen har några underafdelningar mer eller mindre söndrade från de öfriga, men som dock är förenad genom en gemensam klasskänsla och medvetandet af att vara icke blott den mäktigaste och mest utmärkta, utan äfven den rikaste klass af menniskor i den civiliserade verlden. Fursteklassens ställning i Europa är icke mycket olik den högre aristokratiens