Göteborgsposten – 6 februari 1864, sida 2

JT 170vIII OMR ME 11 44 1111(—81 v1 411G dGdvi Gå despotismens institutioner. Schavotten har ersatts af klimatet. Febern gör samma tjenst och väcker ej någon skandal. Jag har i mina händer ett dokument, hvilket ådagalägger, att i ett enda distrikt af 11,000 utryckta polackar endast 300 kommit tillbaka. Vid underrättelsen om upprorets utbrott interpellerades regeringen at Jules Favre, som alltid först tager till ordet för frihet, rätt och mensklighet. D. v. statsministern Billault förklarade honom, att Frankrike bevarat sina gamla sympatier för Polen, men att detsamma kan hoppas mera at Alexander, än af ett uppror. Frankrike uppmuntrade då visst icke Polen. Det ville ej känna Polen. Hvad vill — sade Frankrike — denna oförbätterlige döde, som aldrig är död och alltid åter stiger upp igen? Jag vill endast förorda Polen i kejsar Alexanders nåd. Kejsar Alexander mottog den på honom dragna vexeln. Han proklamerade amnestidekretet och lät det utföras at Muraview, som en senator kallade en blodtörstig tiger, som jag kallar kejsarens alter ego (buller. Han är hans ståthållare och kejsaren har nu sist förlänat honom storkorset af S:t Andreasorden. Oaktadt hr Billaults ord trodde utrikesministern sig dock böra tillgripa initiativet till en diplomatisk inblandning. Han öfverenskom med Österrike och England om, att begära en mycket begränsad sjelfstyrelse för Polen. Man hade gjort ungefär detsamma för Donaufurstendömena. Man kunde icke göra mindre för Polen. Så anspråkslösa dessa fordringar än voro, ville Ryssland dock icke gå in på dem; det begärde tid till att betänka sig och äfven för att afvakta vintern, dess bäste allierade i Östersjön. Samtidigt svarade furst Gortschakoff, för att lura spelarne, då hr Drouyn de Lhuys tillskrifvit upproret det på Polen tryckande jernregementet: Men hos eder i Paris har den polska insurrektionen uppstått. I Paris, der revolutioner obehindradt proklameras. Ni är ej jakobin, men ni är ett europeiskt jakobinerskaps Amfitryon, som först af hjertans lust tumlat om i Italien och numera drifver sitt ofog vid Weichseln. Och då ögonblicket var inne, då Ryssland ej mera hade något att frukta, lät det masken falla: Jag har nu talat tillräckligt med eder, och jag vill endast fortsätta samtalet vidare med Preussen och Osterrike, hvilka delat Polen med mig. Saken angår endast dem. Det var naturligt: tör hundrade år sedan hade ett röfvarestreck begåtts, och nu skalle räkningen endast göras upp mellan röfvarena. V. presidenten Le Roux afbröt här talaren och uppmanade honom att iakttaga hofsamhet. Några skarpa repliker vexlades, hvaretter Pelletan åter tog till ordet: Detta Gortschakofts svar upptogs — jag talar efter ett officielt aktstycke — som en kränkning mot Frankrike. Hr Drouyn de Lhuys beslöt, att göra slut på underhandlingarne. Skulle man förklara sig tillfredsställd och lugnt åse kampen? Jag tror ej. Frankrike hade satt sitt ord i pant. Ifrån det ögonblick ni intervenerade på diplomatisk väg, hade ni åtagit er som en hederspligt, att understödja Polen (några röster: nej. det är misstag !) Pelletan fortfor: ol hatven uppmuntrat det polska upproret. Om blod ännu i dag tiyter i Polen, ären j derföre ansvariga. (Lif5 törnekanden). Hvad! y hafven icke uppmuntrat upproret: Finnes icke i Paris en polsk komite: Granier de Cassagnac inföll: Ar detta Frankrike: — Pelletan: Skulle den väl kunna bestå utan regeringens medgifvande Och skulle den så mycket öfvervakade pressen kunna öppna subskriptioner till förmån för polackarne utan tillåtelse? Och denna militära bankett i Versailles, vid hvilken en marskalk presiderade och der lefverop utbringades för Polens välgång, kan allt detta ske, utan att binda regeringen: Pelletan sade nu vidare, att då den diplomatiska verksamheten icke lyckades, så tog man sin tillflykt till en kongress. Men äfven densamma lyckades icke. Men detta dubbla nederlag befriar icke regeringen från dess förpligtelser till Polen. Jag tror, tillade han, att något annat måste göras för Polens räddning. Det är icke min sak att angifva hvad som bör göras ! Det måste regeringen veta; hon allena håller korten i hand: hon har ej gifvit oss förtroende om sitt spel npytt larm). Hon måste vara skicklig nog i spelet, för att kunna bibehålla sig på höjden af sin situation. Men jag antager, att man uppgifver Polen, att man öfverlemnar det åt sitt öde, att hvad som utgjorde den polska jorden icke är någonting annat, än en kyrkogård med ett svart kors, hvarå står inristadt: Finis Polonia! Aren j färdiga med Polen? Det är den rätta frågan. Sedan talaren här endast antydt, hurudant Rysslands närvarande tillstånd är och de orsaker, som isolera det från det ötriga Europa, tillade han: Ryssland vill gå Europa in på lifvet, och dertöre gör det Polen till sin förpost mot Europa. Derföre var äfven Potar