Göteborgsposten – 6 februari 1864, sida 2

Från Utlandet. Diskussionen om Polen inom Frankrikes lagstiftande kammare häromdagen var synnerligt liflig och ähördes at en stor massa åskådare. Hvarje talare ville, efter sin polittska ställning och sin förmåga, atgifva bevis på sina sympatier för denna så ädla och rättvisa sak. Först reste sig hr Jerome David och begärde efter ett längre, varmt föredrag, att Frankrike skulle erkänna Polen som krigförande makt. Sedan ytterligare några talare yttrat sig, uppträdde Eugene Pelletan. IIan förklarade sig vilja, att man framför allt skulle undvika missförstånd och icke uppställa det alternativ, att man antingen måste föra krig eller under alla omständigheter bevara freden. Han önskade, att frågan skuile bli förd tillbaka till sin rätta terräng. Han sade sig sjelt vara en fast anhängare af freden, ty det är alltid berömligare att undvika blodsntgjutelse, än att utgjuta blod. Politikens mål är litvet och icke döden. Men ju mera vi önska ireden, desto mindre få vi, stadda i underhandling med en stor makt, säga det. Hvarföre falla Frankrikes ord tyngre i vågskålen, än en makts at sjerde rangen? Derföre att hvarje diplomatisk note från Frankvike inbegriper en bihangsnote, hvilken är lika med en arme om 600,000 man. Men man behöfver dertöre icke önska krigets kommande till stånd. I 19:de århundradet bör man blott i yttersta nödfall föra krig och först sedan all möjlig säkerhet trätfats mot lyckans tilltälliga spel. Pelletan frågade nu, om Frankrike har all möjlig utsigt till framgång i ett europeiskt krig. IIvar äro, menade han, dess allianser och hjelpkällor? Han kände inga och ville derföre icke råda regeringen till att nu föra krig till förmån för Polen. Tal. öfvergick härpå till det polska upproret, hvilket danna gång ej framkallats genom pressfriheten. Det var, sade han, förtviflans uppror. Ryssland har sedan lång tid tillbaka känt en för verlden ännu obekant revolution närma sig: den på knäna liggande bönens revolution. Ryssland dret fram revolten, för att kunna hasti