Göteborgsposten – 5 februari 1864, sida 2

Han gick in i det rökiga krogrummet, som nu var folktomt. Ian kastade en krona på bordet. t — Jag har uppburit min aflöning i dag, sade han. Man skall ej behöfva gifva mig mat för intet. Krögaren helsade med den aktning en matros som bar uppburit sin aflöning har rätt att fordra. Derefter närmade han sig matrosgossen och hviskade till honom 1 örat: — Ser du, min söta vän, i vårt yrke är man icke alltför nogräknad. Man lemnar rum åt den som betalar, och om det ir smuts å myntet, tvättar man det. Men. detta hindrar ej att jag är en hederlig man och i stånd att gifva ett godt råd åt en vacker gosse som du. — Nå gif det då, sade matrosgossen. Ett godt råd är alltid välkommet. — Se det är att tala klokt, min söta vän. Nåväl! Om du erhållit din sold, är det så mycket bättre! men tala ej om det här och framförallt visa ej dina penningar. Natrosgossen ö pnade till hälften sin jacka, och krögaren såg; fästet af en dolk och kolfrarne af ett par pistoler blänka fram. Se det är förträffliga beskyddare, sade han, men likaväl, förakta ej mitt råd. Matrosgossen nickade och försökte tugga den roastbeef, man serverat honom. Nästan i samma ögonblick inträdde tvenne män och gingo att sätta sig vid ett bord i andra ändan af salenDet var de två portugisarne som bodde på ställe vägg om vägg med de indiska jonglörerna. De samtalade på sitt modersmål.