Göteborgsposten – 2 februari 1864, sida 1

NA u — bringande dels omöjligt; den ena upptäckten ester den andra kommer och tillstoppar försörjningskanaler, som varit starkt anlitade. Då dertill kommer att befolkningen jemnt till växer och att lifvets förnödenheter fördyras, så är det ju helt naturligt att de qvinnors antal, hvilka med ångest se sig om efter utvägar att bereda sig sitt lifs uppehälle blir allt större och mera oroande. Statsmän, tänkare och sosterlandsvänner ha här liksom i andra europeiska länder funderat på medel till det ondas afhjelpande, och staten har på sista tiden gjort åtskinigt i denna riktning genom inrymmandet åt qvinnan af rättigheten att i en och annan förut för henne spärrad väg kompetera med mannen. Men ännu återstår oändligt mycket om det onda skall kunna afhjelpas. Vår berömda författarinna Fredrika Bremer har genom etablerandet af den ifrågavarande renskrifningsbyrån i hufvudstaden gjort en god gerning. Det vill synas som skulle en dylik institution, som underlättar den någorlunda bildade qvinnans sträfvande att försörja sig sjelf, äfven vara på sitt ställe i rikets andra stad, helst som den skulle ha till uppgift att törskafia icke blott renskrifningsuppdrag utan äfven öfversättningsarbeten o. d. åt de fruntimmer, som voro i stånd att utföra sådant. Göteborg brukar icke stå efter der det är fråga om inrättningar, som afse att afhjelpa sociala missförhållanden. En cause celebre, som tyckes väcka allt mera uppseende ju äldre den blir, är tvisten mellan landshötdingen i Kalmar och doktor Karlberg. Det godkännande af den förres handlingssått, som den göteborgska läkareadressen innefattar var vällörtjent, och man skulle haft skäl att beklaga om doktor K. genom malplacerad undsallenhet uppmuntrat baron Sköldebrands försök att spela småkonung. Idåen att förbjuda sådana underordnade personer som läkare att tänka, är en anakronism, som förtjenar ett homeriskt löje om intet allvarligare straff. Särdeles svaga förefalla de offentligen gjorda försöken att försvara den despotiske landshöfdingen, och hvad särskilt beträffar den bekante E-—ms, så gränsar det till det komiska. Dennes enda argument till baron Sköldebrands fördel är den höflighet, som han vid ett visst uppgifvet tillfälle visat hr E—m sjelt. Också ett sätt att räsonera! I llelsingborg tager den Rarlsonska frågan allt kuriösare former. Filialbankens direktion förklarar sig ej vara ansvarig för sin kamrerares transaktioner på bankens vägnar, ehuru den sjell genom offentliga annonser anmodat den lånsökande allmänheten att vända sig till denne. Ått Karlsons bedrägerier ruinerat många oskyldiga personer, som på god tro litat på denne bankens tjensteman, är en sak, som direktionen beklagar — voilå tout! P. P. forna ss aan TEESE