Göteborgsposten – 30 januari 1864, sida 1

———7557—7—7 högljudda och kippskodda hjelpkäringar göra honom och hans kassa lifvet surt. i Men — huru raskt vi än fortskrida på civilisationens bana, våra gamla larmsignaler dem lära vi ändå få behålla. Utan att vilja, i likhet med en viss annan tidning påstå, att en snabb signalering genom telegratering vore det kraftigaste element att hämma eldsvådor, — vi ha alltid trott och tro förvisso ännu i dag att vatten dertill är det lämpli gaste elementet — hade vi dock hoppats att de gamla, förskräckelseinjagande och störande larmskotten voro för alltid försvunna; men — frivilliga brandkåren har förmodligen på goda skäl funnit dem nödvändiga och derföre lära vi väl svårligen bli dem qvitt. Tack vare direktionens för den nya navigationsskolan omsorger äro vi nu i stånd att i ordets egentliga mening sölja med vår tid. Carlsdagen kl. 1 e. m. började den nya tidkulan för första gången sin verksamhet och Göteborgs flanörer (om det funnes några!) kunna nu ställa sina resp. fickur lika precist som Paris flanör aldrig underlåter att göra det då den bekanta kanonen i Tuileriträdgården förkunnar att klockan är jemnt 12 middagen. Arme ledamöter, tillhörande slägtet Canis! I dag eller rättare i morgon är Er timma slagen! Enligt Magistratens kungörelse skall I I senast den siste Januari skatten för våra benta älsklingar vara erlagd. J intet ondt anande, gläfsande, menniskans trognaste följeslagare, vågen eder hädanefter icke ut bland verldens hvimmel utan er egares eller egarinnas namn på halsbandet, den betydelsefulla poletten icke till förglömmandes, eljest ären J förlorade! Hr v. Schantz har anländt i veckan med sin orkester och bjuder hvarje afton på ett intressant och alltid nytt program. Det var att förutse, att dessa aftonunderhållningar skulle komma att falla publiken i smaken, och det är med verklig fägnad vi kunna omtala, att damer under de tre första aftnarne utgjort en icke ringa del af den talrika, i högsta måtto intresserade och lifvade publiken. Utmärkt musik, och goda Åvaror?, hvad kan man väl mera begära? ... Ferm uppassning? Näväl, äfven sådan förefinnes. Ett dussin) svartklädda tjensteandar med en silfvergalon omkring kragen göra sitt bästa för att betjena allmänheten. Den der silfvergalonen erinrar oss om en historia från en promotionsbal på stora Carolina Rediviva-salen i Upsala, der vaktmästarne liksom -alla öfriga civila balgäster helt enkelt voro klädda i svart frack och hvit halsduk. En person, om vi ej misstaga oss till på köpet en göteborgare, hade med svett och möda lyckats att i den trånga buffeten förskaffa sig två glacer åt sina damer och armbågade sig som bäst, med brickan högt lyftad i vädret, genom den tätt sammanpackade mängden fram till deras plats. Ännu några steg, och han hade lyckligt lotsat sig in i den lugna hamnen, men o öde, i samma ögonblick fattar en kraftig hand i brickan med allt hvad deruppå är och en väldig basstämma, tillhörande en äldre, högt uppsatt och dekorerad militär utropar: Tusan så bra, att vaktmästaren ändtligen kom med glacerna. Ta hit dem! och i ett nu voro både den högt uppsatte och de så mödosamt tillkämpade förfriskningarne putz weg! Man tänke sig vår mans raseri! Först och främst att midt för sina damers ögon bli tagen för en vaktmästare och sedan att för den välsignade artighetens skull vara nödsakad att göra ännu en tur och retur genom balträngseln. Så talrikt besökt som den nu omnämnda balen var deremot icke Carlsdagens Börsassembl, ty der lär ha varit godt svängrum. Detta hindrade dock icke att balen af de deri deltagande beskritves som både angenäm och liflig, och som vanligt utmärkt för eleganta och smakfulla toiletter. Visserligen fingo en mängd unga, danslystna kavaljerer inskränka sig till att afundsjukt betrakta dansen, men alla damerna fingo dansa och då är ju en bal alltid lyckad, icke sannt? Herrarne fingo väl i likhet med Narcsisus åtnöja sig med det goda tillfälle som balsalongen erbjöd dem att betrakta sina fagra, om än för ögonblicket något långdragna spegelbilder. På tal om spegelbilder vilja vi nämna att man vid ett besök i hr Daniel Heymans butik och vid granskning af hans vältörsedda lager af fotografiporträtter påträffar ett som icke kan undgå att väcka synnerlig uppmärksamhet. Det är ett i cellen taget porträtt af den för mord anklagade Anna Brita Persson. Hvilken mörk och blodig gåta skulle icke dessa läppar, som nu äro så trotsigt slutna, kunna lösa om de öppnades för att tala sanningens oförfalskade språk! Dessa lysande, skarpa ögon båda inet godt, under det att de aftärda kinderna och hela uttrycket i ansigtet och figuren tala om djupa och förfärliga kroppsoch själsmarer. — Det är en verklig lättnad att lägga från sig detta porträtt för att låta anblicken ästa sig vid ett mindre hemskt föremål den — — DN F 2 12— — — k