Göteborgsposten – 28 januari 1864, sida 1

— Nåväl! Huru gå affärerna? — Ack de gå trögt! svarade juveleraren med jämmer full min; förtroendet fattas; man får lemna adelu så läng kredit. Ett leende sväfvade på Osmanys läppar. — Skulle du kanhända sakna den tid då du ej hade annan lärgosse än din mård? — Visst icke, herre, men... — Men något saknar du? Juveleraren suckade och förde handen genom sitt glesa linfärgade hår. — Det är dagar... det kommer derpå un... utbrast han. — Hvem saknar du? — Fördömdt! Hör på!... Nu då jag är försörjd... man kallar mig herr Nathaniel på börsen... tänker jag likväl då och då på... att jag är alldeles ensam... — Nåväl! du måste gifta dig. — Oh! hvad de: angår, nej... jag har försökt derpå en gång: brändt barn skyr elden! Men ser ni, herre, det är dagar då jag ångrar att ha såldt den lilla. — Aha! — Det var ett ganska styggt barn... hon slog min mård ... men med ett ord... naturen låter slutligen höra sin röst. — I alla fall, sade Osmany skrattande, har naturen behöft lång tid för att lära sig tala. Sålunda skulle du vilja återse din dotter? — Ack! suckade juveleraren; men hvem vet hvad