Göteborgsposten – 27 januari 1864, sida 3

kättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Hustru Anna Malachina Nilsson var sistl. månlag inkallad till poliskammaren för tillgrepp af åtskilliga klädespersedlar från hustru Johanna Svensson boende i N:o 29 vid Bergsgatan i Ö. Haga. Den 22 dennes hade hustru Nilsson helsat på i hustru Svenssons bostad, der hon gjorde sig ärende att efterhö ra Om något rum i huset funnes att hyra. Efter rhällen upplysning aflägsnade sig hustru Nilsson. Då hustru Svensson en stund derefter gick upp på vinden för att nedtaga några klädespersedlar hon der upphängt till torkning, voro dessa borta. Misstankar fästade sig vid hustru Nilsson, som af en person blifvit sedd uppe i trapporna till vinden. Vid undersökning i hustru Nilssons bostad påträffades ett par af persedlarne. Vid förhöret erkände hustru Nilsson att hon, innan hon kommit in till Svensson, varit uppe på vinden, der hon tagit och gömt under koftan de persedlar som träffades i hennes bostad. De öfriga bortkomna kläderna sade hon sig ej hafva tagit. Målets vidare pröfning öfverlemnades till stadens rådhusrätt och tillät poliskammaren hustru Nilsson atvistas på fri fot. — Arbetskarlen Johan Petter Johausson, boende i huset N:o 71 af Majornas 3:dje rote, hade den 9:de dennes, åtföljd af sin 13-årige son Carl Johan, varit nere på Fisktorget, der han lagt sig till en säck innehållande fisk, hvaribland en större helgflundra. Pojken medhade en mindre säck, deri likaledes åtskillig, lika billigt åtkommen fisk blifvit nedstucken. På hemvägen till Majorna väckte de misstankar hos ett par personer, hvilka tillkallade polis. Johansson slängde äcken ifrån sig, tog till bens och undkom, men pojken blef fast. Vid de förhör, som i poliskammaren haållits om saken, regalerade 13-åringen med en hop historier, vittnande både om uppfinningsrikhet och den oförskämdaste tvärsäkerhet. Fadren hade aldrig varit med och burit någon säck, utan säckbäraren hade varit en obekant karl, som han träffat på vägen och som tvungit honom att i den mindre säcken han bar äfven inlägga den fisk karlen medhade. Om denna var stulen kände pojken ej till. Han hade på Fisktorget ärligen köpt något fisk för penningar, som han erhållit af en murare, åt hvilken han arbetat som handtlangare. Skälen mot fadren voro dock så starka, att han inmanades i häkte, trots sina upprepade bedyranden att han vore oskyldig. Vid nytt förhör i går infunno sig de båda personerna, hvilka föranledt pojkens fasttagande, och dessa igenkände i Johansson den karl som tagit till flykten. De hade på vägen språkat an honom och af hans svar och öfriga beteende fattat misstankar. Johansson, som märkte deras misstroende, hade tagit fram en butelj och bjudit dem på bränvin samt sökt förmå dem att ej lägga sig i saken då de ju ej blifvit franhända något. Detta tubbningsförsök hade ej åsyftad verkan, hvarlöre Johansson såg sig nödgad att taga till schappen. Äfven muraren, af hvilken Carl Johan uppgaf sig fått sina ärliga penningar, var tills-ädes och förklarade att han ej lemnat pojken nägra sådana. Carl Johan hade häromdagen mött honom på gatan och då bedt honom säga, i den händelse han blefve uppkallad till förhöret, att han lemnat Carl Johan 8 rdr. Trots dessa upplysningar höllo fader och son i med sina historier och påstodo ihärdigt sin oskuld. Poliskammaren öfverlemnade den vidare ransakningen till stadens rådhusrätt och Johansson återfördes till cellen. dit hans läraktige son mäste göra sällskap. De båda karlar, hvilka föranledt upptäckten, erhöllo af poliskammaren den ena 5 den andra 10 rdr för sin visade uppmärksamhet.