Göteborgsposten – 27 januari 1864, sida 2

— Ni ser, mylord, sade Osmany kallt, att ni i morgon skulle varit dödens mun. Roger grep mad ifver denne mans händer och tryckte dem hjertligt: — Oh! min herre, min herre! sade han, hvad har jag då gjort för att vara på detta sätt beskyddad af er? Denna fråga förbryllade Osmany outsägligt. Han svarade emellertid: — Jag har fått detta uppdrag af er far och har en skuld att afbörda mig. — Ah! utropade Roger. Men om ni vakar öfver mig, finnes det således personer som äro intresserade af min undergång ? — Ja, sade Osmany. Men vi vaka. — Wi? mumlade den unge mannen förvirrad. — Jag och de mina, svarade Osmany. Men fråga mig ej vidare, mylord. Jag skulle ej kunna tillfredsställa er nyfikenhet. Låt mig nu gifva er en lektion i fiktkonsten, tillade han. Roger tog fram ett par floretter ur vapenförrådet och erbjöd den ena åt främlingen. (Forta.)