Göteborgsposten – 27 januari 1864, sida 1

Roger drog sig ett steg tillbaka och slog sin handske i ansigtet på kaptenen, som blekuade af raseri. — Ah! ah! sade han; den ungtuppen har blod i sig. Nåväl, man skall åderlåta honom. — Min herre, yttrade Roger lugnt, ni är galen eller drucken. Men som ni i alla händelser är ovärdig att bära officersaiguilletterna skulle jag kunna låta skjuta er som en hund. Jag föredrager likväl att stöta denna värja, som ni skymfat, ända intill fästet i ert bröst. — Milord svarade kaptenen, som med en ursäkt ville förgylla sitt skamliga angrepp, jag har i hela armeens åsyn blifvit skymfad af lord Asburthon, er far! — Nåväl, svarade Roger med förakt, i min familj emottaga sönerna utan inskränkning sina fäders förbindel ser, huru tunga de må vara. Vi träffas således i morgon. — I morgon! upprepade kaptenen. Jag skall vara på Londonerbryggan med mina vittnen klockan sju på morgonen. — Jag skall vara der före er, svarade Roger med stolthet. Och han gick igenom salongen med högburet hufvud och lugn blick. En officer som varit vittne till grälet hviskade till en sjöofficer: — Jag fruktar högeligen att kapten Maxwell oaktadt sin ryktbarhet som duellant ej kommer att lägga sig i sin säng i morgon afton. — Och jag, svarade officern, önskar det lifligt. Man kan ej vara mer oförskämd och grof än denne tölp.