Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 2

Mrs Celia skakade på hufvudet. — Men vet du väl att miss Ellen är kokett, egensinnig och nyckfull. — Jag älskar henne, mumlade Lionel, hvilken liksom alla förälskade var envis. Mrs Celia suckade. Jo, svarade hon nu på den unge mannens fråga, du skall snart träffa henne. Sir Robert Walden har lofvat mig att snart besöka oss. Lionel omfamnade ännu en gång modren, hvisslade på hunden och begaf sig uppför den branta väg som ledde uppåt bergen. — o min Gud! bad mrs Celia, du har skiljt mig från min make och min äldste son. Pröfuingen var hård, och likväl har jag ödmjukat mig; men du skall ju aldrig skilja mig från det barn, som nu återstår mig, är det ej så? O, du kan ej vilja din tjenarinnas död! Mrs Celia föll på knä och bad en brinnande bön för sin sons, hennes enda jordiska glädje, lycka. Ljudet af häststeg störde henne. En ryttare tog af från vägen som ledde förbi foten af sluttningen och red uppför den väg som slingrade sig uppför den sluttande ängen. Mrs Celia utstötte ett glädjerop och skyndade honom till mötes. Det var sir Robert Walden.