Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 1

yttrat ett ord. Hon liknade dufvan som hålles fjottrad under gladans blick. — Om förlåtelse, miss Ellen, sade Osmany, jag ser att edra sadelremmar lossnat. Tillåt mig spänna åt dem. Han gick henne så nära att hon kände hans andedrägt på sina händer och allt hennes blod strömmade till hjertat. Under det han drog åt remmarne yttrade den okände i låg ton: — Zigenerska Topsy, din herrskare befaller dig att om åtta dagar klockan tio på aftonen bege dig till Deptfords hydda och der ensam vänta honom. Han helsade den unga fickan, tillvinkade Roger ett sista farväl, hoppade ledigt upp i sadeln och aflägsnade sig i galopp. — Adiö, ers nåd! må gud bevara er! sade Simson och följde efter. Jätten hvisslade. — Iei, Tom! ropade han. Björnen steg ned från sin klippa och följde i kort galopp Simson som sprang efter ryttaren. Roger och miss Ellen stodo qvar och följde den senare med ögonen. När han försvunnit ur sigte närmade sig Roger till den unga slicken. Miss Ellen var blek och darrande och tycktes uppvakna ur en lång pinsam dröm. — Ah! bästa miss Ellen, sade Roger och räckte henne handen, ni bör ha varit mycket rädd!