Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 2

det markis dAsburthon som fatt några kontusioner reste! sig upp blek och up, rörd men utan fruktan och såg på; denna besynnerliga grupp, som utgjordes af det kufvade; vilddjuret och dess lugne beherrskare. Den sistnämnde var en man af herkulisk krop sbyggnad, tjocka läppar och låg panna som beskuggades af ctt yrvigt grått hår. Han smålog då han betraktade den unge markisen och yttrade i det han strök odjurets hals: — Jag hoppas att ers nåd ej lidit någon skada? — Nej, svarade Roger; men ert djur var nära att uvpsluka mig. — Ers nåd misstar sig, svarade jätten, detta djur tillhör ej mig. — Hvad säger ni? — Det är nu tre år sedan jag sålde det och under dessa tre år har jag ej sett björnen, men han har kännt igen mig, som ers nåd nyss kunde se. Roger lyssnade utan att begripa. Sir James och hans följeslagare hade stannat på afstånd under rop och gester, i det de låtsade sig ej kunna få makt med sina hästar. Wills yttrade till sin herre: — Det är, utan trifvel, djurtämjarens medhjelpare som spelat oss detta spratt. Vi äro sörrådda .. bäst att fly! Han vände om sin häst och red bort i riktning åt byn. — På min ära! sade sir James, Wills har en god ide och jag följer hans exempel.