Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 2

Björnen hade med ett sista hopp uppnått hästen och borrat in sina klor i hans bringa; den arme Neptunus störtade öfver sin ryttare och utstötte gnägganden af smärta. Men i samma ögonblick hördes en hvissling åtföljd af ett hest rov. Ledd af en nyfikenhet, ännu större än hennes fruktan, öppnade miss Ellen åter ögonen och blickade framför sig. — Tom! Tom! ropade rösten. tt slags jätte svingade sig fram ur den angränsande småskogen, beväpnad endast med ett spö, och lika vig som björnen var han vid hans sida innan djurets fruktansvärda klor berört den försvarslöse ryttaren. — Tom! upprepade jätten. Björnen, hvars brännande audedrägt den under sin häst qvarhållne markisen redan kände i sitt ansigte, vände sig då om. Men det var ej för att rusa på den som sålunda ropat på honom; han tycktes betänka sig en stund, reste sig på bakbenen och fästade på jätten sina små förvånade ögon. — Ici, Tom! upprepade den sistnämnde ännu en gång. Björnen tog två steg framåt och utstötte ett doft mummel. — Couche! sade mannen. Björnen lade sig lydigt och slickade med sin skrynkliga tunga jättens händer. Allt detta hade försiggått på mindre tid än en minut. Men denna minut var längre tid än hästen, som blott var sårad, behöfde for att komma på fötter och fly, under