Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 2

ingen annan upplysning vanns, än att alla tillkallade gemensamt instämde, att elden först varsnades uti enkan Olssons uthus; men huru eller på hvad sätt elden der uppkommit, kunde ingen upplysa. Då ingen veterligen varit i nämnde uthus med något ljus den föregående qvällen, är alltså antagligt, att grof vårdslöshet eller mordbrand förorsakat eldsvådan — ett tredje är nästan otänkbart. De nedbrända husen voro assurerade. Karlsonska balansen i Helsingborg. Härom läses vidare i Oresunds-Posten för d. 19 dennes: Den Karlsonska balansen är fortfarande samtalsämnet i staden, orten och förmodligen hela provinsen. I går begärde hsmmansegaren Nils Hansson i Ormastorp inför härv. rådhusrätt, der Karlson måtte försättas i konkurstillstånd, men hans begäran kunde ej upptagas, förmodligen emedan den ej var i behörigt skick, och fordringsanspråken icke styrkta. En mängd nya framställningar i samma riktning lära redan förstkommande rättegångsdagar vara att förvänta. Efterlysningen efter Karlson blef i söndags uppläst i härv. kyrka och vi förmoda i alla kyrkor uti Malmohus och Christianstads län. Till flera poliskamrar i riket hafva ock under sista veckan arresteringsorder med signalement afgått, ehuru hittills fruktlöst. Naturligtvis reflekterar den tänkande och opartiska allmänheten öfver, ej allenast de 14 dagars anstånd, som direktionen gifvit K., för att reda affärerna, utan äfven öfver härv. polismyndighets oförmäga att taga sogeln fast, oaktadt han gaf sig så god tid. De bedragna svära vo och förbannelse öfver hela det sätt, hvarpå denna angelägenhet blifvit behandlad, och en mängd skrifvelser till red. har till och med gjort så ogrannlaga beskyllningar, som att bankdirektionen förmodligen sjelf hulpit K. åstad, samt att polismyndigheten blundat som oskuldens engel. Underligt synes onekligen ock, att polisen telegraferat om tilldragelsen till åtskilliga andra städer, men ej låtit ens i ortens tidningar efterspana rymmaren. Vi se emellertid att stadsfiskalen, löjtnant Rosenberg, i dagens blad annonserar sig vilja som kommissionär hjelpa lånesökande i bankerna. Kanske har denna nya näringsgren så tagit stadsfiskalen i anspråk, att han glömt bort hvad som annars tycks hafva bordt ligga närmast till hands i denna sak. Man står sig visserligen sjelf närmast, men man kan också mycket lätt blottställa sig för ledsamheter när man råkar vara polisman och rättvisans verkställare, helst i fall en skarpblickande justitiekansler eller annars någon hgre observatör skulle hafva sina åsigter om sättet att handhafva polisärenden. Hvad sjelfva hufvudsaken angår, är de landtmäns förbittring, hvilka genom affärer med banken blifvit af K. bedragna och lidande, utomordentlig, der den ej är remiaf förtviflan öfver att hafva blifvit bragta till tiggarstafven. Hela socknar, t. ex. Ekby, tillhörande förste hosjägmästaren Tornerhjelm, lära på ett förfärligt sätt vara invecklade i de Karlsonska affärerna. Flera jordbrukare hafva redan i följd deraf nödgats lemna sin jordtorfva, och hela hopar andra dylika olyckliga lära finnas. Medan banken vägrar erkänna de Karlsonska qvittona och bankens ombudsman, rådman Wählin, säges hålla ett förfärligt väsen med bönderna, som tränga på, är den förut omtalade v. konsuln Enberg, en af Karlsons diskontörer och innehafvare af många af de Karlsonska papperen, belägrad och ansatt, helst oviljan mot honom är nästan lika stor som mot sjelfva Karlson. Emellertid har banken ännu icke gifvit något tecken till att den ämnar i större eller mindre utsträckning ikläda sig någon risk för Karlson, eller ens, såvidt vi veta, tagit något steg till utredning af harfvan. I följd häraf, och då intet gjorts från något håll för att få reda i saken, taga vi oss friheten fästa Kon. Bef:des i Malmöhus och Christianstads län uppmärksamhet å önskligheten af att alla i Karlsonska affärerna invecklade blefve anmodade att i de resp. landskanslien möta för att uppgifva arten och beskaffenheten af sina förbindelser med Karlson och banken, hvarefter Kon:s Bef:de kunde vidtaga vidare erforderliga åtgärder. för att skydda den beklagansvärda och roffade betolkningen, såvidt möjligt är. Skulle detta icke och hastigt kunna låta sig göra, uppmana vi Fullmäktige i Rikets Ständers Bank, hvarunder filialbanken sorterar, att ofördröjligen nedsända någon skicklig och rättskaffens jurist att taga saken om hand. Hvad filialbanksdirektionen angår, hysa åtskilliga af dess ledamöter den åsigten, det banken bör åtminstone till någon del ikläda sig risken för de transaktioner, K. i sin egenskap af dess kamrer haft; men huruvida öfriga bankdelegare härpå gå in, eller huruvida icke direktionen får stå risken, är en annan fråga. För att bedöma den, fordras dock en fullkomlig bekantskap med bankens och direktionens inbördes rättigheter och skyldigheter enl. reglemente och protokoller och framför allt en noggrann kännedom om bankdirektionens förfaringssätt både i fråga om allmänheten och om bankens kamrer, allt punkter, hvarom man vis serligen talar både för och mot, men hvilka endast genom en officiel undersökning kunna utredas. Då emellertid en och annan uppskrämd och obekant med de fasta grunder, hvarpå en svensk filialbank hvilar, låtit förmärka misstroende till och med mot bankens soliditet, anse vi oss böra nämna, att de med största tillförsigt kunna insätta hvilka summor som helst i banken, fullt förvissade om att återfå både kapital och ränta. Äfven om banken eller dess direktion skulle blifva ådömd att betala hela den Karlsonska balansen, betyder sådant för banken intet annat än att dess delegare icke erhålla någon utdelning för t. ex. ett år, eller att dess direktionsledamöter få betala hvardera några tusen riksdaler, hvilketdera som helst sannolikt bagateller för personer, som sedan bankens början kanske haft 15 a 30 procent årligen å sina penningar och hypoteker. A en annan sida är det bankens obestriäliga, ätminstone moraliska skyldighet, att icke direkte eller indirekte ansätta personer, som genom Karlson haft trausaktioner med banken samt på ett eller annat sät aae —. .—.