Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 2

Båda redo nu derifrån i sporrsträck. Emellertid höll jätten med sin blick björnen stilla och liksom kufvad, och den förvånade Roger höll på att framställa sina frågor då miss Ellen hann fram till stället. Hennes häst skälfde, men med ridspöet tvingade hon honom att gå närmare björnen. — Frukta ingenting, sade jätten; om jag befallde honom att följa er som en hund, skulle han göra det. Och i det han pekade på en klippa som låg i närheten, yttrade han: — Gå och lägg dig der! Björnen reste sig och gick långsamt bort att intaga den anvisade platsen. — Huru! utropade markisen, denna björn skulle ej tillhöra er? — Nej, ers nåd; jag sålde den för tre år sedan och öfvergaf yrhet. — Mea till hvem sålde ni honom? — Til. en djurtämjare vid namn Simson. — Och hur kommer det sig att detta djur är här? frågade miss Ellen. — Jag vet ej. — Men . . . ni sjelf då? — Ån! med mig är det en annan sak, svarade jätten; jag är här emedan min herre befallt mig det. — Uvilken herre? — Den som eger rätt att taga min sista blodsdroppa. (Forts.)