Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 1

mig en riktig krake; hästen jag rider är trög som en arbetskamp. — Nå än min då! utbrast sir Robert Walden. Jag har nu tre gånger satt sporren i honom utan verkan. — Åhå! utropade samtidigt markis Roger, der han red vid miss Ellens sida, Neptunus är något för mycket liflig, jag har aldrig förr sett honom sådan. —Nåväl! svarade den unga flickan, jag skall nog följa er! Neptunus med ögon i lågor och rykande näsborrar, rusade fram hack i häl efter hundarne; men poneyn följde honom. Det var ett ursinnigt svindlande lopp; poneyn följde likväl oupphörligt. För ett ögonblick vände sig markisen om, ty han hörde hästar galoppera på afstånd. Sir James Asburthon och Wills hade ensamma kunnat följa jagten; de öfriga jägarne hade blifvit efter, — Se der bergshästar som äro goda! mumlade murkisen andfådd af denna fantastiska ridt. Neptunus var helt och hållet förvildad; han kände ej mera betslet, och tryckningen af ryttarens knä, som fördubblade hans smärta, förökade hastigheten af hans lopp— Barmhertige gud! sade Roger för sig sjelf. Miss Ellen följde ännu alltjemt. Poneyn tycktes ha vingar. Ryttaren och amazonen hunno på detta sitt fram till