Göteborgsposten – 21 januari 1864, sida 4

Det märkte ingen. Jag var blott femton år, och han, Som alltför lätt mitt hjerta vann, Kanhända sjutton räkna hunnit; Hur kär han var mig! ack hur kär I denna stund han än mig är, Fast många år scn dess försvunnit! Vi voro barn, men att förstå Vårt hjertas tysta språk ändå Vi lärde oss — det märkte ingen. En afton -om jag minnes rätt — Vi dansade, och en bukett Af rosor jag i handen hade; Då hände sig — jag vet ej hur Han fick en blomma derutur, Hur mycket då hans blick mig sade! Jag rodnade, det mins jag nog, Och högt af glädje hjertat slog, Men, gudskelof, det märkte ingen. Men tiden gick: han glömde mig. Han växte upp, blef man för sig Och lärde strida och försaka; Och när han sedan vände om Till barndomshemmet, ack! hvem kom Med honom då? — hans unga maka! Jag bleknade, jag vet det nog, Och utaf smärta hjertat slog, Men, gudskelof, det märkte ingen. M.